Ambulansen åkte – lämnade Maria, 35, som var dödssjuk

1 av 2 | Foto: ANDERS DEROS
”Det går åt rätt håll men jag är fortfarande skärrad”, säger Maria Johansson, 35, om sin återhämtning.
NYHETER

Huvudet sprängde, hon kräktes och febern var hög.

Ambulanspersonalen kom, men lämnade Maria, 35, hemma.

Dagen efter upptäcktes en bakteriell hjärnhinneinflammation.

– Jag har anmält det. Jag vill veta varför ambulansen inte körde mig till sjukhus när jag hade alla symptom, säger Maria Johansson.

Maria Johansson har fått komma hem till sin lägenhet i Göteborg men hon äter fortfarande både antibiotika och smärtstillande. Huvudet värker och kroppen är trött och har tappat muskler efter två veckor i en sjukhussäng.

– Jag har funderat mycket på hur det skulle ha gått om inte min chef hade uppmärksammat att något var fel, berättar Maria Johansson.

35-åringen hade varit förkyld i en vecka men kände sig bättre och var inställd på att som vanligt gå till jobbet dagen efter när hon på kvällen tisdagen 3 mars drabbades av kraftig öronvärk.

– Öronvärken vibrerade och spred sig snabbt till hela huvudet. Jag funderade på ambulans men tänkte: "Jag väntar, man vill inte ringa i onödan".

Men när Maria dessutom började kräkas ringde hon klockan halv fem på morgonen till slut 112.

– De frågade om jag hade feber och då mätte jag 39 grader. Jag sa att jag var rädd att jag hade fått hjärnhinneinflammation för jag kände igen symptomen efter att ha läst om det.

Efter larmsamtalet är minnebilderna vaga.

– Jag minns att ambulanskillen sa att min syresättning var bra "så jag var i alla fall inte rökare". Och han sa att de kunde ta med mig men att jag nog skulle behöva vänta länge på akuten.

Ville bara sova

Enligt Maria var smärtan då så stark att hon inte visste om hon skulle orka sitta i ett väntrum, hon ville bara sova.

– Jag tänkte att det nog inte var så farligt eftersom alternativet var att lämna mig hemma. Så de åkte och lämnade mig där.

Marias nästa minne är att hon vaknar av mobillarmet klockan nio och försöker skicka ett sms till sin chef på NK Mode i Göteborg.

I det obegripliga sms:t står det: "hej jag hör tid,! 7 u"

– Jag hade försökt sjukanmäla mig men visste inte vad jag skrev.

När Maria inte dök upp på arbetsplatsen vid lunch blev chefen Anna Momqvist orolig eftersom Maria aldrig kommit en minut för sent, än mindre bara uteblivit. På eftermiddagen var hon så orolig att hon satte sig i en taxi och åkte till Marias adress.

– När det halva sms:et med konstiga tecken kom tänkte jag först att hon måste ha tryckt fel. Men sedan insåg jag att något måste ha hänt. Jag bara kände det.

När Anna kom fram var porten öppen och hon började ropa högt genom Marias brevinkast, men fick inget svar.

– När jag kom tillbaka till jobbet kunde jag inte få ro utan ringde polisen och bad dem kolla om Maria varit inblandad i olycka.

Fyra timmar senare när både chefen och Marias föräldrar hade ringt polisen och bett dem bryta upp dörren lyckades man med en låssmed ta sig in.

”Verkligen läskigt”

Först då vaknade Maria upp ur sin dvala.

– Jag vaknade till när poliserna stod framför mig men kopplade inte att det hade gått så lång tid. Det tog mig flera dagar att förstå vad som hänt. Sjukdomsförloppet gick så sjukt fort, det var verkligen läskigt.

Maria kördes i ambulans till intensiven på Sahlgrenska universitetssjukhuset där man konstaterade en bakteriell hjärnhinneinflammation och blodförgiftning eftersom bakterierna hade hunnit gå ut i blodet.

Hon flyttades sedan till infektionsavdelningen på Östra sjukhuset där hon blev sängliggande i två veckor med dropp och intravenös antibiotika.

I dag är Maria tacksam mot sin chef som agerade.

– Tänk om jag hade lyckats sjukanmäla mig den där morgonen. Då hade ingen saknat mig.

Nu är det en vecka sedan Maria skrevs ut men återhämtningen kommer att ta tid.

– Det går åt rätt håll men jag är fortfarande skärrad.

Hon är sjukskriven i två månader och ska äta antibiotika en månad till eftersom bakterierna finns kvar i benet nedanför örat.

Maria har nu anmält sitt fall till IVO, inspektionen för vård och omsorg.

– Jag känner att jag vill veta vad ambulanspersonalen gjorde för typ av undersökning. Hur kunde de bara lämna mig? Hur kunde de missa att jag var så allvarligt sjuk? Även om tillståndet är ovanligt så hade jag klara symptom. Det borde inte ha funnits något annat alternativ än ta med mig.

Letar inte efter en syndabock

Maria understryker att hon fick fantastiskt fin hjälp och bemötande från läkare och sjuksköterskor på sjukhusen och att hon heller inte är ute efter att hitta någon syndabock för den uteblivna ambulansfärden.

– Men det känns viktigt att få svar. De bör nog se efter sina rutiner så att detta inte händer igen. Jag hade bara tur som klarade mig.

För Anna Momqvist var det en lättnad när polisen på kvällen ringde och berättade att hennes anställda var i säkra händer på sjukhuset.

– När Marias mamma sedan ringde och tackade mig började jag stortjuta. Jag kände hur nära det hade varit. Livet är så skört och jag är glad att jag bara agerade.

”Tar alla klagomål på allvar”

På SOS Alarm uppger man att man gjort sin del av vårdkedjan.

– Vi har uppenbarligen bedömt att det måste gå ut en ambulans till den här kvinnan, säger Anders Klarström, presschef på SOS Alarm.

Sahlgrenskas universitetssjukhus ansvarar för ambulanspersonalens insatser.

– Vi tar alla klagomål på stort allvar och måste fundera över om man har gjort rätt bedömning eller om det är en feltolkning av symtomen, säger chefläkaren Anne Olmarke.

– Hjärnhinneinflammation kan ha olika grader allt från en lätt retning till mycket smärtsamt, uppger Anne Olmarke.

ARTIKELN HANDLAR OM