Tranströmer talar rakt in i själen på oss läsare

1 av 10
NYHETER

Så stod vi där igen.

Och väntade i trappan utanför Tomas Tranströmer - utifall han äntligen skulle få sitt Nobelpris.

Vi hade stått där många gånger förr.

Men den här gången fick han det!

Den 6 oktober 2011. Reporterhopen i trappan på Stigbergsgatan högt uppe på Söder i Stockholm kunde bara hoppas. Precis som den världsberömde författaren på andra sidan dörren.

Men de flesta av oss trodde nog att vi, precis som tidigare, besvikna skulle få troppa av därifrån som vanligt.

Vi hörde hur det ringde inifrån lägenheten. Hela tiden.

Själva väntade vi med att ringa på dörren.

Så, tre minuter före det magiska klockslaget ringde det igen där inifrån.

Vore det inte för alla de andra som stod där ute i trappan skulle man ha lagt örat mot dörren för att höra bättre.

Men vi hade våra mobiler så vi kunde höra via mobilradion vad som hände borta i börssalen i Gamla stan.

Klockslaget närmade sig. Men vi tänkte inte på att mobilradion drogs med en viss fördröjning.

En kollega från radion viskade:

– Tranströmer!

– Det är inte klart än, sa jag, som lyssnade i min Iphone.

– Det är nån slags fördröjning på dom där, sa en telefonlös kollega.

– Tranströmer! sa kollegan från radion igen.

– Men...

– Jag har en riktig radio!

Vi kastade oss på dörren.

”Vilken kolossal överraskning”

Monica Bladh, gift med Tomas Tranströmer sen 1958, öppnade efter en halv sekund.

Hennes leende...hennes leende...

Vi vällde in i den vackra lägenheten. I nästa rum satt Nobelpristagaren själv.

Sällan har jag sett en lyckligare man.

Peter Englund hade just ringt.

Och herregud vad det fortsatte att ringa.

– Vilken kolossal överraskning, sa Monica.

Och det var inget koketterande för pressen. Både hon och Tomas Tranströmer var – precis som vi – inställda på att det inte skulle bli något den här gången heller.

Tomas Tranströmer själv kunde inte säga någonting. Han drabbades av en stroke i början på 1990-talet som förlamade hans högra hand och så grymt tog ifrån honom talförmågan.

Monica Bladh var hans tolk till omgivningen.

– Det är så mycket man skulle vilja säga, men orden finns inte. Men tack och lov finns de ord Tranströmer belönats för fortfarande till hands. Och de kommer de alltid att göra.

Gamle skolkompisen Christer Duke hade fått med sig blommor:

– Han skrev lysande när han var 16, 17 år och gick på Södra Latin. Allt fanns där redan på den tiden.

– Att han skulle få Nobelpriset har alltid varit självklart för mig.

Sen formligen stormade folk in i lägenheten. Ordningsvakter, fixare från Svenska Akademien, ännu fler kollegor, ännu fler grannar. Det var rena cirkusen.

Så kördes vi ut. Världsmästaren måste få vila en stund.

Hans dikter kommer leva vidare länge, länge

Innan vi gick hörde vi flygeln, Tomas Tranströmer spelade ett stycke av den tjeckiske kompositören Zdeněk Fibich.

En komposition för vänster hand.

Det lät smärtsamt vackert, och ute öste regnet ner.

Men oj vad solen ändå lyste!

Förläggaren Eva Bonnier strålade.

– Nu ska Tranströmers ”Dikter och prosa” (1954–2004) tryckas på nytt, sa hon.

– Pressarna är redan i gång.

Sällan har ett Nobelpris varit så välkomnat.

"Dikter och prosa" sålde i jätteupplagor.

Men Tomas Tranströmer hade alltid varit en poet som fått sina böcker sålda i upplagor som vanliga poeter inte ens vågade drömma om. Han var - och är - folklig och populär som få. Han talade – och talar fortfarande – rakt in i själen på oss läsare.

Redan innan han fick Nobelpriset var han en av världens mest översatta poeter. Han har läsare i över 70 länder. Det finns till och med kaféer i Kina och Slovenien som är uppkallade efter honom.

Hans dikter kommer att leva vidare länge, länge.

Inte minst "Svarta vykort" ur samlingen "Det vilda torget" från 1983.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.

Det besöket glöms och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta."