Machominnen

Jack Hildén läser andra delen av Ernst Brunners självbiografi

Foto: Bosse Johansson
Ernst Brunner på 1980-talet.
NYHETER

Titeln är i alla fall bra. Lekfull, nonchalant. Där går han 2 tar vid där första delen slutade, vår hjälte Ernst Brunner är alltså inledningsvis tjugo år.

Sjuttiotalet bearbetas kronologiskt. Åttiotalet följer, då han är som mest i smöret. De flesta miljöer är bekanta för den som kan sin Brunner; Tullinge, Tumba och Seppandalen. 

Första delen i denna ”skönlitterära självbiografi” klockar in på 540 sidor. Andra delen på 682. Det är inte omöjligt att när Brunner är klar med trilogin så finns ett liv på sisådär tvåtusen sidor. Konceptet är en inbjudan till att kategorisera och raljera om gubbar som tar plats utan att be om ursäkt. Jag försöker att inte provoceras av det monument Brunner reser över sig själv. 

Att hitta en röd tråd är svårt. Och så ser väl de flesta liv ut. Men eftersom man gjort en poäng av att understryka just det skönlitterära så fanns potential att sovra och utveckla det som tjänade projektet. Om det finns något skönlitterärt kvar, så syns det inte. Ernst är förstoppad. Ernst spelar hockey i Frankrike. Ernst dyker från en elva meter hög Finlandsfärja när han får nog av fylleriet ombord, sen vill han skriva polisrapporten själv eftersom de stavar fel. Ernst är i Florens. Alla blir kära i Ernst.

Han minns varje nyans på en matta. Varje namn på hotellen. Där uppstår förvisso en vag känsla av fiktion, för ingen människa kan minnas så här mycket. Ofta stannar han upp, liksom i skrivögonblicket, och resonerar kring betydelsen av minnesbilderna. Han kollar upp fakta och inser att han inte alls kan ha varit på plats när Norrmalmstorgsdramat utspelades. 

Andra gånger tvivlar han på relevansen för det som delges: ”Det tillför inget att jag säger det, men månen var framme över bergen”. På ett annat ställe: ”Jag formulerar ju inga problem och söker inga svar”. Jo tack. 

Brunner lyckas med konststycket att med väldigt många ord säga ganska lite om tidsepoker, andra eller ens sig själv. Jag undrar ofta vem den tänkta läsaren är. Folk som verkligen gillar hans författarskap? Folk som verkligen gillar Ernst Brunner som person? 

Intrycket blir att inga avvägningar eller prioriteringar har gjorts. Inga stilistiska tyngdpunkter finns. Det här är en diabildsvisning av charterresan till Kanarieöarna som knappt var spännande för de som åkte. Det här är ungen på festen som rycker i ärmen och visar teckning efter teckning.

Medan han skriver avhandling om Edith Södergran och jobbar sig upp i den akademiska hierarkin pågår ett arbetande liv på Uttrans sjukhus. I den motsättningen finns en nerv. Han jobbar med döda eller döende och går så nära inpå deras kroppar som möjligt. Det finns en besatthet vid det fysiska och att göra det så äckligt som möjligt: ”Man kollade ryggen. Den var fortfarande varm och blåfläckad. Ur en konstaterad död kunde det gurgla fram en skopa skit och när det tog slut fick man ändå rentrycka tarmen, och sen vid eftertvätten inte glömma punghåret där en del satt kvar som stelnat sen gammalt”.

Det hade varit intressant att veta hur ett sådant arbete påverkade honom. Till exempel kan tänkas att en del av fascinationen för Edith Södergran (som han förutom avhandlingen skrivit en roman om) kan ha berott på hennes sjukdomshistorik och hans eget trauma av att hantera de döda. Men syftet blir i stället macho, slutsatsen verkar vara: Jag var där, torkade skit och tryckte tillbaka tarmar upp i magen. Tror ni jag blinkade? Fan heller.

Stämningen förblir densamma vad som än händer. När händelserna i sig faktiskt är spännande skrivs det fram med samma intresse som färgen på tapeter i hans olika bostäder. Han säger sig ogilla känslor och tycker att beskrivningar av ting bättre återger det han vill åt. Men från isbergstekniken visar sig vara ett litet steg till en svårbegriplighet. Jag förstår inte vem den här personen är. Ernst slår ner två killar samtidigt, som i en actionfilm. Springer skrattande vidare.

Det som Ernst Brunner tids nog kommer berätta på uppemot tvåtusen sidor skulle lika gärna kunnat berättas på tvåhundra.

FAKTA

Biografi

» Där går han 2

Ernst Brunner

Albert Bonniers förlag