”Det är som vilken familj som helst”

1 av 6
NYHETER

Oro, fördomar och rädsla  – ofta är nyhetsrapporteringen negativ rörande kommunala HVB-hem.

Men nästan överallt fungerar mottagandet av ensamkommande flyktingbarn mycket bra.

– Det är precis som vilken familj som helst, säger Jenni Wamfors, enhetschef på asylboendet Villa Lidforss i Storängen utanför Stockholm.

Efter rykten om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn fick Nacka kommun ta emot en lång rad aggressiva och upprörda mejl från grannar i Saltsjö-Boo.

I samma kommun, på andra sidan Skurubron, kan man inte förstå de starka reaktionerna.

– Jag tror det bygger mycket på en oro och rädsla baserat på okunskap, säger Carin Bokegård verksamhetschef för ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Storängen.

I den stora gula villan mitt i Storängen bor det 15 killar, alla födda 99.

– 14 av dem är från Afghanistan och en är från Somalia, berättar enhetschefen Jenni Wamfors.

Högljutt och högt i tak

I en stor soffa sitter tre av dem och spelar FIFA på Playstation. När Aftonbladet är på besök är det tjafs om den trådlösa uppkopplingen. Från köket, där boendestödjaren Ibrahim Abdelkader håller på med maten, skramlar det i kastruller.

– Jag har nästa samma erfarenhet som de här killarna. Jag kom från Etiopien och bodde på ett flyktingboende i Skellefteå mellan 90 och 93, säger Ibrahim.

Personal och ungdomar går fram och tillbaka mellan allrummet, köket och hallen. Det är högljutt och högt i tak.

– Det är precis som vilken familj som helst. Med samma diskussioner, konflikter och allt vad det nu kan vara, just nu är det mycket snack om wi-fi som du hör, säger Jenni Wamfors och skrattar.

I soffan sitter Karim Ghasemi, 17, och Mahdi Noori, 17. De är båda två från Afghanistan och har varit i Sverige i ungefär sex månader.

Osäker tillvaro

Karim och Mahdi har bott i Storängen sedan boendet startades i februari. De läser just nu in högstadiet för att kunna få behörighet till gymnasiet. På fritiden får de extralektioner i svenska.

– Det fungerar jättebra här, säger Mahdi som vill bli polis när han blir stor.

Karim nickar instämmande. Trots att de bara bott i Sverige i ett halvår förstår de redan svenska bra.

Ungdomarna får bo i villan i Storängen tills de fyller 18 år, sedan bestämmer Migrationsverket ett nytt boende. Ursprungligen bodde det 16 killar i huset men en av dem har utvisats. Hans fingeravtryck hade registrerats av ett annat Schengenland, vilket gör att han enligt Dublinavtalet måste söka asyl där.

– Det var tungt, säger Jenni Wamfors och fortsätter:

– Det skapar såklart lite oro. Dels att man snart kanske måste flytta och dels att tillvaron på många sätt kanske känns osäker.

I villan är det bemannat dygnet runt. Man jobbar i skift. I ett litet rum bakom personalens kontor vid allrummet finns en säng där en av dygnets två nattarbetare sover.

”Integration på riktigt”

Boendet ägs och drivs av Nacka kommun. Totalt arbetar sju personer i villan.

Jenni Wamfors och Carin Bokegård är väl medvetna om hur medierapporteringen kring HVB-hem och ensamkommande flyktingbarn kan se ut. Rån, bränder, bråk och våldtäkter har i perioder dominerat nyhetsflödet, inte minst på främlingsfientliga hatsajter och andra ”alternativa medier”. Flera andra planerade boenden har uppmärksammats med anledning av grannars oro och protester.

Man var därför lite nervös hur det skulle gå i uppstarten av flyktingboendet mitt i villaidyllen Storängen och hur grannarna skulle reagera på den nya verksamheten.

– Det visade sig att det inte fanns någon som helst anledning till oro. Vi bjöd in alla hit på fika och svarade på alla frågor. Alla var positiva. Jag minns att en granne sa ”det här är integration på riktigt”, säger Carin Bokegård.

Många ville också hjälpa till och uttryckte en glädje över att det gamla huset kom till användning.

”En positiv anda”

Storängsborna Sanna Fyring Liedgren och Oscar Liedgren minns när de var och fikade hos sina nya grannar.

– De öppnade dörren. Det var verkligen en positiv anda, säger Sanna Fyring Liedgren.

Hon kan inte förstå varför det är ett sådant motstånd i Saltsjö-Boo.

– Det känns som någon slags kampanj. Det känns väldigt främmande, det är egentligen ingen större skillnad mellan områdena.

I Villa Lidforss har extraläraren i svenska precis lämnat. Det börjar det bli dags för mat och killarna har samlats i allrummet.

– Jag trivs bra här, säger 17-årige Karim och säger ”hej då”.

ARTIKELN HANDLAR OM