Sanna, 47: Att skiljas från sin mamma är ett trauma

Foto: Veronica Kindblad
Sanna, 47, adopterades från USA.
Foto: Veronica Kindblad
”När en adoption fungerar, som min har gjort, är det fantastiskt” säger Sanna.
NYHETER

”Min adoptivpappa hade ett års arbetskontrakt i USA 1968. Där kom han och min­ adoptivmamma i kontakt med en person som förmedlade adop­tioner. Sen gick det väldigt fort. Efter bara några månader ringde en kvinna från sjukhuset, sa att jag fanns och att deras biologiska ­dotter skulle få ett syskon.

Jag vet att jag är född med kejsar­snitt och att min mamma aldrig såg mig efter förlossningen eftersom hon var sövd. Hon ville inte veta om jag var en tjej eller en kille. Hon var ung och ogift och student. Så det gick väl inte riktigt för sig för henne att få barn. Jag har alltid vetat om att jag är ­adopterad. Vi pratade en del ­engelska hemma när jag växte upp och när jag var 12 år åkte vi till­baka till USA. Då fick jag, bland annat, se sjukhuset jag föddes på.

Några år senare när jag jobbade som au pair i Seattle sökte jag upp min mamma. Vårt möte var inte alls sådär fint som möten med ­biologiska föräldrar brukar skildras, till exempel i tv-programmet Spårlöst. Hon var väldigt kylig, distanserad. I dag har vi kontakt via mail och Facebook. Hon har alltid varit tydlig med att hon ­avsagt sig rätten att vara min mamma. Samtidigt har hon varit generös med att berätta om min släkt och min historia.

Jag har också haft mina grejer att tampas med, tankar om att inte höra till och en känsla av att vara annorlunda. Att skiljas från sin mamma som liten är ett trauma, det får man inte förneka. Men jag skulle aldrig säga att jag är för eller emot något sätt att bilda familj.

När en adoption fungerar, som min har gjort, är det fantastiskt.”      

Sara Martinsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Adoption