Sofia, 36: Det kan vara svårt för andra att förstå

Foto: Veronica Kindblad
”Jag vill inte att mina barn ska bli illa behandlade på grund av deras utseende” säger Sofia.
NYHETER

”Jag kom till mina svenska föräldrar via en privat adoptionsförmedlare. Guyana är ett väldigt ovanligt land att vara adopterad ifrån. Vi är bara ett ­tjugotal i Sverige. Jag har en äldre adoptivsyster som också kommer från Guyana. Jag vet vad min mamma­ heter, men inte så mycket mer. Som ­vuxen tänker jag att det är skönt. Jag ­känner att jag har min familj här, och att söka upp min ­biologiska mamma skulle mer än något annat väcka sorg. Vi bor ju så långt ifrån varandra. Det skulle bara bli jobbigare tror jag.

Nån gång i mellanstadiet frågade­ en klasskompis hur det ”känns att vara brun”. Då började jag tänka på att jag ser annorlunda ut. Det där kan vara svårt för andra­ som inte är adopterade att förstå. Hur det är att känna sig helt svensk, men se ut som något annat.­

Om jag träffar en ny person kan jag ofta se på den om den är adopterad. Man är liksom svensk i sitt sätt, men inte i hur man ser ut. Man sticker ut på ett sätt som inte riktigt går att förklara. Till exempel när jag varit ute och rest med någon blond kompis, då har det alltid varit jag som blivit stoppad och kollad på Arlanda när vi kommit hem. Det är en konstig känsla. Som rasism. Jag är en sak på in­sidan och en annan på utsidan.

När jag själv fick barn blev det som att jag kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag!

Samtidigt har det fått mig att tänka ännu mer på hur samhället ser på oss som inte ser ut som ­normen. Jag vill inte att mina barn ska bli kallade saker eller bli illa behandlade på grund av deras ­utseende. För mig är det allra ­viktigaste att de ska få det bra och växa upp i ett land där de blir ­accepterade”.            

Sara Martinsson

ARTIKELN HANDLAR OM

Adoption