Mikael Karlsson kastar sig från rus till oundviklig botten

Foto: Sheila Anderson
Mikael Karlsson.
NYHETER

Jakten på äventyret kan förhöja livet.

Men lika snabbt förstöra det.

Kompositören Mikael Karlssons sommarprat är en berg-och-dalbana av intryck.

Tidigt i Mikael Karlssons sommarprogram befarar jag att det blir den vanliga framgångssagan om någon som gjort karriär i USA.

Men fördomarna kommer på skam.

Han nämner knappt sin barndom, rusar igenom hur olycklig han var på juristlinjen och de första pianolektionerna.

Sen hamnar vi i Harlem, New York, platsen där Mikael blev den han skulle bli och där dagens program spelats in.

Tonen i programmet förändras och leendet i hans röst bär hela vägen över Atlanten.

Äventyraren, kicksökaren och känslomänniskan bakom mikrofonen vaknar.
Lyssnarna får följa med till den årliga festen norr om 110:e gatan. Den som sjuder av liv, rytmisk jazz, färgstarka människor, dansringar, mat, vin och sprit som inte gör någon full – bara glad. Det är svårt att inte bli grymt avundsjuk.

Att ständigt ta risker, utmana sig själv och konventionerna är Mikael Karlssons rättesnöre i livet såväl som i karriären. Han har komponerat musik som spänner från experimentell opera till datorspelsmusik och han har gjort det genom att ta nya vägar.

I sitt sommarprogram ställer han den något provocerande frågan: Varför behåller människor samma musiksmak hela livet? Då utvecklas man ju inte.

Ett utspel som tangerar tonårigt trygghetsförakt, tänker jag (som blir stressad och ledsen av klassisk musik).
Men sedan kommer mörkret och insikterna. Den smått oundvikliga baksidan av att försöka nå ständig nirvana. Mikael berättar om sitt beroende av substanser, självbedrägeriet när man fortfarande tror att det är under kontroll och den oundvikliga ensamheten när botten är nådd. Men också om att våga be om hjälp och ta emot den.

Mikael Karlssons sommarprogram är som hans liv verkar vara: rikt på kontraster, hyfsat fritt från nostalgi och med en suggestiv ljudmatta bakom alltihop.

Bryt upp, gör slut, säg upp dig, flytta, blir hans uppmaning.

Jag tänker att jag i alla fall ska ge klassisk musik en ny chans. Kanske.

ARTIKELN HANDLAR OM