Kerstin Ekman berättar om en försvunnen värld

Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Kerstin Ekman
NYHETER

Musik har en oförliknelig förmåga att sätta spår i oss. Kerstin Ekman berättar i sitt Sommar-program, vackert och osentimentalt, om sin barndoms levande musik och hur den har präglat henne.

Om jag hör en bra låt, eller bit, som en ung Kerstin Ekman skulle säga, så kan jag leta upp den på Spotify eller Youtube och lyssna mig less.

När Kerstin Ekman var barn och hörde ett stycke på radio som hon gillade så var det en engångsupplevelse. Men ibland köpte hennes mamma noterna till stycket och de kunde sedan spela det själva hemma.

I sitt Sommar-program berättar Ekman om en försvunnen värld, den akustiska världen som hon kallar den, då den musik man fick sig till livs i huvudsak var levande.

Ekman växte upp i ett hem där den levande musiken – pappas körsång, mammas dragspel och gemensam sång – var mycket närvarande och ett sätt att umgås. Hon påpekar också att på den tiden – vi talar 1940- och -50-tal – hade även småstäder som Katrineholm ett mycket rikt kulturliv, med flera körer och andra kulturföreningar. Dessutom åkte familjen till Stockholm och gick på operan; det hörs tydligt vilket outplånligt intryck ”Madame Butterfly” gjorde. Hon själv, som trots sina musikaliska föräldrar klassades som inte särskilt musikalisk, fick pianolektioner då det ingick i en småborgerlig uppfostran.

Det är en konst att kunna berätta om en svunnen tid, i synnerhet sin egen ungdom, utan att bli sentimental. Kerstin Ekman behärskar den konsten. Hennes berättelser om kvartettsång och groggar på föräldrarnas sommarstugeveranda, skridskodans och förälskelser är fina men det låter inte som om hon önskar sig tillbaka. Det är förfluten tid, helt enkelt. Kanske beror det just på musiken – för även om den ”akustiska världen” är borta så kan man ju fortfarande leta upp den levande musiken. Och Ekman gör just det: lyssnar i kyrkor och i konserthus och sjunger dessutom själv, när hon går i skogen. De som sjöng på verandan hos hennes föräldrar må sen länge vara döda men musiken överlever oss alla.

Kerstin Ekman

Ålder: 82.

Gör: Författare.

Bor: Häverö socken, Roslagen.

Tidigare medverkan: Tre gånger i ”Sommar”: 1974, 1975 och 1998. En gång i ”Vinter”: 2009.

Första mening: ”När jag var barn hade vi en isdös i sommarstugan.”

Sista mening: ”Det kan också vara sommar, sommar, sommar och dans i Folkets park, för mycket länge sen.”

Tre låtar:

Bellmaniana, Svit för gitarr solo På Melodier ur Fredmans epistlar – Per Olof Johnson

Nocturne för piano nr 13 c-moll op 48:1 av Frédéric Chopin – Maria Verbaite

Star dust – Thore Ehrlings orkester

Skrytkvot: 0/5

Skvallerkvot: 1/5

Känslor: 3/5

Humor: 2/5

Åh fan-faktor: 2/5

ARTIKELN HANDLAR OM