En vapenvila ingen vågar hoppas på

1 av 4
NYHETER

KARKAMIS. Vem tror på vapenvilan?

Ingen av de krigströtta människor vi möter här vid den syriska gränsen.

De vågar inte ens hoppas.

Ändå väljer många att utnyttja uppehållet i striderna till att återvända hem.

Redan någon mil före gränsen står turkiska stridsvagnar uppställda och militärtransporter rör sig hela tiden fram och tillbaka längs en annars öde vägsträcka. I horisonten syns kullar som fram tills för bara några veckor sedan var IS-land. Nu har terrorgruppen tryckts tillbaka i den gemensamma offensiven från Turkiet och den Fria syriska armén.

Det porösa gränslandskapet här brukade vara vägen in och ut ur Syrien för tusentals jihadister från Europa som trodde sig ha gud på sin sida när de anslöt sig till världens mest fruktade terrororganisation. I dag är det främst syriska familjer som vill ta sig in tillbaka till sitt hemland.

Hörs inte ett ljud

Vid en av övergångarna, i staden Karkamis, utgörs gränsen av en hög mur. Från inbördeskriget på andra sidan hörs inte ett ljud, men turkiska pansarfordon kör igenom till sina posteringar i närheten av staden Jarablus.

De passerar familjer som till fots är på väg tillbaka till sina hem på andra sidan. De återvänder trots att ingen vi träffar vågar tro att det rådande vapenstilleståndet är blöjan på fred i Syrien.

– Men det går inte att leva i Turkiet längre. Jag får inget jobb och min familj lever på gränsen till svält, säger trebarnspappan Muhammed Hayar från Deir ez-Zur.

När han lämnade Syrien med sin familj ville han ta sig vidare till Europa, men vägen dit är stängd efter EU:s överenskommelse med Turkiet.

Muhammed Hayar har hes och uppretad röst när han visar sin plånbok med en skrynklig sedel.

– Jag var lastbilschaufför i Syrien, här finns det inget jobb för mig.

Försörjer tre familjer

Han säger att han själv tillhör den Fria syriska armén och att hans tre bröder dödades av IS.

– Nu är det mitt ansvar att försörja även deras familjer.

En annan grupp män ansluter till samtalet, även de säger sig tillhör den moderata oppositionsgruppen som slåss för demokrati i Syrien. Nu är de på väg tillbaka in i Syrien från en permission med tillhörande familjebesök på den turkiska sidan. Två veckor krig, fyra dagar ledigt. Så ser deras skiftgång ut.

Yahya, kallar sig en av dem. Han har välansat skägg, röd t-shirt och ett gråtande öga tatuerat på ena överarmen. Hans egna ögon utstrålar en slags trötthet som man ofta ser hos personer som befunnit sig i krig en längre tid.

Han berättar att han var med och befriade staden Jarablus från IS och visar, inte utan viss stolthet, upp diverse krigsskador.

– Världen sviker det syriska folket, vi får klara oss själv i allt.

”Strider mot alla tre”

När jag frågar vem han ser som sin huvudfiende kan Yahya inte välja mellan IS, kurdiska YPG och Assad-regimen.

– Vi strider lika hängivet mot alla tre, säger han med allvarlig min och ger på sitt eget vis en tydlig bild av alla mot alla-kriget i Syrien.

Följdfrågan vad han anser om vapenvilan möter han med en dröjande blick och en suck.

– Assad utnyttjar den för att flytta fram sina positioner och han får hjälp av Ryssland.

Vi ser några mindre hjälptransporter med bröd försvinna in genom grinden som utgör den första gränskontrollen in i Syrien. Om de tillåts passera hela vägen vet vi inte. Det 20-tal FN-lastbilar som sedan i måndags väntat på klartecken att rulla in mot Aleppo fick tidigare i dag rulla in i ingenmanslandet mellan Turkiet och Syrien, men där var det stopp. FN lägger nu skulden på Assad-regimen för att de inte håller sig till fredsavtalet.

Krigaren Yahya tror inte att någon hjälp kommer hinna fram innan striderna åter gör resan in i Syrien omöjlig.

– Det borde åka hundratals lastbilar fram och tillbaka nu, men klockan tickar och ”Bashar” gör allt han kan för att förhindra all hjälp till sitt eget folk.

ARTIKELN HANDLAR OM