Här tränar de för gerillakrig mot Ryssland

1 av 11
NYHETER

TALLINN. Donald Trumps tal om att Nato är föråldrat har chockat Estland.

Nu tränas frivilliga för gerillakrig – om landet invaderas av Ryssland.

Aftonbladet följde med på övning i skogarna utanför Tallinn.

– Jag är här för att lära mig att försvara mitt land, säger Bärbel Salumäe, 29.

Lugnet bryts på ett ögonblick och smällarna ekar mellan tallarna. Det är skotten från svenska AK4-or.

Och ljuden från en ny, osäkrare värld.

Bärbel Salumäe, 29, sitter på huk med vapnet tätt inpå kroppen. Det är första gången hon skjuter med automatkarbin och när hon lämnade maken och de två döttrarna hemma i byn Lagedi tidigt i morse oroade hon sig för rekylen och smällarna.

Nu sätter hon varje skott mitt i prick i halvfiguren hundra meter bort.

– Det är inte alls så svårt som jag trodde, säger hon.

Foto: Stefan Jerrevång
”Att gå med som frivillig var ett beslut från hjärtat. Att vara med i Kaitseliit hjälper mig förstå mig själv”, säger Bärbel Salumäe, 29.

Vi befinner oss på ett militärt skjutfält från Sovjettiden i Männiku, en mil utanför Tallinn. Här tränas den estinska frivilligarmén Kaitseliit för att kunna försvara sitt land om det angrips. Och fortsätta gerillakriget efter en ockupation.

Under tio helger spridda över ett år kommer Bärbel Salumäes grupp på 30 rekryter, varav ungefär en tredjedel är kvinnor, att få lära sig att hantera skjutvapen, lägga förband och bygga enkla minor. Men också att hitta ätbara växter och överleva i skogen på ingenting.

– Dagens unga är vana med gps och kan inte läsa en karta. De utgår från att det finns mjölk i affären och el från kontakter i väggen. Vi tränar dem för en helt annan verklighet, säger Sigrid Hartman, 40, som till vardags säljer tandvårdsprodukter och nu har till uppgift att planera övningarna.

Kriget i Ukraina blev en vändpunkt för många ester. En påminnelse om att deras 25 år gamla självständighet är hotad. Konflikten fick fler än någonsin att söka sig till frivilligkåren.

Estland har bara 1,3 miljoner invånare, vilket är mindre än Stockholm med förorter. Ungefär en fjärdedel är etniska ryssar, något som inte återspeglas i Kaitseliit.

Sigrid Hartman vill inte tala om motsättningar mellan ester och ryssar.

– Putin är galen, men det ryska folket vill oss inget illa. De är inte fienden. Det är bara politik, säger hon.

Foto: Stefan Jerrevång
En tidigare outtalad känsla har växt sig starkare - att Estland måste vara berett att försvara sig självt.

På pappret skulle Estland, med sin armé på 6000 man, inte ha en chans. Den ryska upprustningen på senare år har varit kolossal och i dag uppskattas det jättelika landet ha mer än 300 000 soldater utplacerade väster om Moskva.

Korvetter, som kan bestyckas med kärnvapen har placerats i Östersjön. Så sent som i måndags deklarerade president Vladimir Putin sitt senaste drag: att flytta så kallade Iskandermissiler till Kaliningrad.

Medlemskapet i Nato har varit Estlands trygghet. En garanti för att inte stå ensam om fienden skulle komma.

På flygbasen Ämari står Natoplanen redo att ge sig upp och skugga ryskt flyg. Och i somras beslutade Nato att skicka en bataljon till vart och ett av de baltiska länderna. Även om läget var spänt präglades utvecklingen av förutsägbarhet.

Tills Donald Trump vann valet.

Det blivande amerikanska presidentens uttalanden om att Nato är föråldrat och att medlemsländer måste betala mer för att få USA:s beskydd har skapat en osäkerhet om alliansens försvarsgaranti verkligen gäller. Oron för framtiden växer.

En tidigare outtalad känsla har växt sig starkare – att Estland måste vara beredd att försvara sig självt.

Det är där Kaitseliit, med sina 15 000 frivilliga, kommer in.

■ ■ ■

Nästa morgon har snön lagt sig som ett mjukt täcke över landskapet. Kriget, det ingen vill tänka på, känns långt borta. Otänkbart.

Det kommer köldrök ur munnen på kapten Tanel Kuuriso, 34, när han beordrar de frivilliga att ställa upp. Bärbel Salumäe gnuggar ögonen efter natten i tältet och rättar in sig i ledet.

– Givakt!

– God morgon soldater.

– God morgon, kapten!

Bärbel Salumäe säger att hon är här för att ge tillbaka något till sitt land. Men också för att hon tycker om livet som militär.

– Hemma är jag fru och mamma och gör kvinnogrejer. Det här är den andra delen av mig. Båda bitarna hör ihop och behövs för att jag ska bli hel.

Vad tycker du om Donald Trump?

– Han är förvirrande. Relationen mellan USA och Ryssland blir säkert bättre ett tag. Men hur länge?

Är du rädd för att det ska bli krig?

– Jag lever som vanligt med min familj och försöker att inte tänka för mycket på framtiden. Men visst, vi pratar om det jättemycket hemma.

Vad talar ni om då?

– Min man säger att om det blir krig så ska han och barnen ta en båt till Sverige. De tänker ge sig av direkt, ut över Östersjön. Han vill så klart att jag ska följa med. Men jag kommer att ha en krigsplacering och har en skyldighet mot mitt land. Jag kan så klart inte säga hur det skulle kännas om det blev allvar, om barnen stod där på stranden och grät och jag måste säga hejdå...

Foto: Stefan Jerrevång
Till skillnad från den vanliga armén behöver de frivilliga aldrig mobiliseras. Hur många vapen som spritts ut i Estland är hemligt.

Till skillnad från den vanliga armén behöver de frivilliga i Kaitseliit aldrig mobiliseras. Kårens befälhavare general Meelis Kiili vill se ett land av beväpnade medborgare och har uppmanat medlemmarna att söka tillstånd för att förvara sina vapen och gömma ammunition hemma.

Exakt hur många vapen som på detta sätt har spritts ut i Estland är hemligt.

– Det blir en mardröm för fienden. De har ingen aning vem som har vapen. Skotten kan komma från vilket fönster som helst, säger Sigrid Hartman.

Estland, som exporterade kött och mjölk till Ryssland, har drabbas hårt av EU:s handelssanktioner. Pengarna till Kaitseliit har skurits ner samtidigt som kåren har fått i uppdrag att utbilda fler.

Den kraftige och bredbente kapten Tanel Kuuriso, som leder dagens övning, talar talar om hur de frivilliga måste vara redo att gå under jorden för att kunna skapa ett helvete för fienden också efter landet ockuperats.

– Självklart har vi lärt oss från krigen i Tjejenien och Afghanistan. Det går att föra olika typer av krig, säger han.

Han betonar, med stolthet i rösten, att Estland är ett av få Natoländer som lever upp till målet att lägga två procent av BNP på försvaret.

Kommer det att skydda landet?

– Personligen tror jag inte att det blir krig, säger han. I alla fall inte de närmaste åren.

■ ■ ■

Historien, det förflutna, är aldrig långt borta. Bärbel Salumäes farfar såg sitt hus bombas under andra världskriget och föräldrarna dö. Andra, äldre släktingar försvann till Gulag och kom tillbaka många år senare utan att någonsin yppa ett ord om sitt öde.

Bärbel Salumäe kan sitt lands historia och vet att friheten, den som nyss vunnits, lätt kan förloras igen.

– Att gå med som frivillig var ett beslut från hjärtat. Att vara med i Kaitseliit hjälper mig förstå mig själv. Vem jag egentligen är, säger hon.

Hon tar sitt vapen och försvinner bort i terrängen, in i skogen som är så förvillande lik den svenska, för nästa övning: orientering.

En ny grupp frivilliga tar plats vid skjutbanan. De greppar sina AK4, som Sverige skänkte tillsammans med pansarfordon och granatgevär när mobiliseringsförråden i vårt land skulle tömmas. När de svenska politikerna inte längre tyckte att vi behövde försvara oss för en invasion. När få räknade med att Ryssland skulle rusta upp igen.

Det klickar till när magasinen laddas.

Skjutandet börjar igen.

Skotten från en ny, osäkrare värld ekar mellan tallarna.

  Det ryska hotet