Tyngda av ansvar tog vi oss en jävel

KOLUMNISTER
- Erik Wiman

Den hembrända spriten var rent jävulskt stark. På botten simmade mörka flarn av någonting odefinierbart.

Pappersmuggen höll på att vittra sönder bara av ångorna.

Utanför hotellrummet sköt luftvärnskanonerna sin dödliga salut som vi hunnit vänja oss vid.

Just nu fruktade jag mest för min syn.

Uppvuxen på landet utanför Mjölby har jag hört ­både en och två skrönor om olycksfåglar som blivit blinda av träsprit ur de sämsta hembränningsapparaterna.

Det hindrade mig inte från att dricka ur de där PET-­flaskorna, då i mina tonår, och det hindrade mig inte nu, ett halvt liv senare, på ett skamfilat hotellrum i Libyen.

Blunda. Svälj. Och hoppas att eländet inte vänder i magen.

Det gick helt enkelt inte att tacka nej när poeten, den ­före detta politiska fången och numera ledamoten av det nya ­libyska rådet, Idris M Tayeb, insisterade på att ta en jävel ihop.

Idris, som jag efter den där kvällen är du med, förklarade att jag och fotograf Jerker hade svenska folkets rykte som glada drickare att försvara.

Han hade själv lärt sig att både ­kröka och röka hasch i Stockholm i slutet av 1960-talet.

Tyngda av ansvaret skred vi till ­verket.

Jerker drack sitt gift rent och för det ­kommer jag att beundra honom ­resten av ­livet. Jag spädde ut mitt med knallröd libysk ­soda, drack och hoppades på det bästa.

Idris tog fram sin Oud, ett uråldrigt päronformat stränginstrument, och började spela såna där arabiska kvartstoner som smälter samman till mystiska ljudtavlor. Särskilt med hjälp av libysk trolldryck.

Han sjöng sina egna ton­satta dikter om de tio åren han satt fängslad i den broderlige ­ledaren Gaddafis fängelse. Torterad, förnedrad och ­isolerad.

På våra näthinnor var de ­senaste dagarnas synintryck fastbrända. Lemlästade. Söndersprängda. ­Kroppar som inte längre är kroppar. Barn som inte längre är barn.

Skål! För drömmen om något bättre.

Jag frågade vår värd om han tyckte att Sverige skulle ­sända stridsflyg till Libyen.

Han svarade med en fråga.

– Vad har ni dem till nu?

– Mest flyguppvisningar, sa jag.

– Kom hit och visa upp dem då, så kanske inte det här är sista gången vi dricker tillsammans.

Det har gått snart ­fyra månader och jag vet inte, Idris, om våra Gripen-plan har gjort varken till eller från för dig och ditt folk.

Jag hoppas vi ses igen. Men då står jag för ­spriten.