Ebolan tog deras föräldrar

Nu lever de 46 barnen tillsammans: ”Vi har inte mat”

1 av 15 | Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Fatou 5, förlorade sin mamma och pappa i Ebola.
NYHETER

BANJOR. I ett anspråkslöst hus i den lilla byn Banjor bor 46 barn.

De har alla förlorat sina föräldrar i ebola.

Nu tas de om hand av släktingar och vänner till familjerna.

– Men vi har inte mat, inte vatten, ingenting. Barnen svälter, säger Morris, en av de vuxna i huset.

Det är inget barnhem, inte egentligen. Men den delvis blåmålade cementbyggnaden i en liten by utanför Liberias huvudstad Monrovia är hem för 46 föräldralösa barn och tio vuxna. Tidigare bodde barnen här tillsammans med sina föräldrar och syskon.

Den första september dog den första av föräldern, en fembarnspappa.

Två dagar senare skördade ebolan sitt nästa offer, en tvåbarnsmamma.

Ebolan tog liv efter liv. Elva personer som bodde i huset dog. Två av dem små barn.

Huset sattes i karantän. De friska tvingades leva sida vid sida med de smittade i nästan hundra dagar tills huset till slut passerade de tre obligatoriska veckorna utan  nya sjukdomsfall och karantänen släpptes.

Men kvar blev de 46 barnen. 

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Harchie 7, förlorade sin mamma och pappa i Ebola.

Harchie är sju år. Hans pappa var en av de första som dog, och knappt en vecka senare följde hans mamma efter.

Harchie blev sjuk, han hade smittats av ebola. Men när ambulansen kom för att hämta honom sprang han i väg, bort från huset.

– Jag var rädd, jag ville inte till sjukhuset, jag ville stanna hemma, säger han och ler.

Han blev svårt sjuk. Hade hög feber, kräktes, blödde.

Släktingarna fick tillstånd att vårda honom hemma, med mediciner från sjukhuset.

Harchie överlevde ebola. Men bär på sår som aldrig läker.

– Jag saknar dem. Min mamma. Och min pappa.

Han sitter i den säng han delar med flera andra barn och vuxna. Han håller om en rosa nalle. Den är inte hans. Men han har ingen egen.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Miata 9, förlorade sin mamma och pappa i Ebola.

Barnen springer runt våra ben. De är många, och högljudda. De ler nyfiket, drar i våra kläder. Söker våra blickar.

Jag pratar med Miata, en nioårig flicka med håret i flätor som förlorat båda sina föräldrar och sin storasyster.

Vad frågar man ett barn som för en månad sedan förlorade sin mamma, pappa och syster?

Jag frågar: Vad vill du bli när du blir stor?

– En bra människa, säger hon.

Men vad vill du jobba med?

– Jag vill bli doktor, jag vill hjälpa människor.

Hon säger att hon har det ganska bra nu.

– Man måste ha hopp.

Hennes mun ler. Men inte hennes ögon.

Det yngsta barnet i skaran är tre månader nu. Han, Jusuju, var bara en månad när hans mamma och pappa dog.

Nu tas han om hand av släktingar, och några av de äldsta barnen.

Huset saknar rinnande vatten. Brunnen är sur. På gården hänger klädstreck kors och tvärs. Men det är inga kläder på dem. Kläderna som finns bär barnen på sig.

Bland soporna springer ödlor, höns och herrelösa hundar.

Morris berättar att de köper en säck ris, 25 kilo, när de har råd. Den kostar 20 dollar och räcker i tre dagar.

Något annat än ris äter de inte. Något annat har de inte. Inte ens rent vatten.

Byn där de bor, Banor, är en av de absolut hårdast drabbade av ebolan. Smittan spreds från hus till hus.

Hur många som dog vet inte Morris riktig.

– Väldigt många. Vi är färre nu.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Barnen är nyfikna på oss. De skrattar, viskar till varandra, pekar på oss. De vill bli fotograferade. Men så fort de ställer sig framför kameran stelnar de. Deras leenden försvinner.

Femåriga Fatou håller hårt i sitt smutsiga Kalle Anka-gosedjur.

Hon vill vara med på bild och poserar framför kameran i sin rosa kjol och vita spetströja.

Det brister för henne. Hon börjar gråta. Tyst först, sedan börjar hon hulka.

– Mamma, pappa!

Hon håller sitt mjukisdjur i ett allt hårdare grepp. Tårarna rinner nerför hennes kinder.

Hennes pappa dog den andra september. Den femte dog hennes mamma.

Men Fatou klarade sig. Hennes 15-åriga syster tar hand om henne. Lägger armen om hennes axel. Lyfter upp henne på sin arm. På den andra armen vilar tre månader gamla Jusuju.

46 barn bor i huset.

De heter:

Mohammed, 4, Lamini, 16, Klatta, 17, Lewis, 15, Hassan, 3, Hawa, 13, Sanda, 4, Adama, 2, Imusend, 7, Mustafa, 10, Ma-Musu, 11, Abu, 7, Musu, 7, Dodoo, 10, Ma-Yatta, 6, Abraham, 12, Yatta, 6, Miatta, 9, Hawa, 13, Harchie, 7, Mohammed, 11, Melvina, 10, Fatumata, 6, Damenita, 1, Martaline, 12, Binta, 4, Jusuju, 3 månader, Musu, 16, Abraham, 16, Bendu, 16, Aelamah, 16, Dudu, 14, Hansa, 17, Jenneh, 15,Jennebu, 13, Daryon, 11, Mariama, 14, Musu, 8, Ma-Kulah, 2, Gbessay, 4, Small Musu, 3, Fatou, 5, Abudoo, 2, Morris, 8, Amadu, 4 och Ma-Jenneh, 10.

46 barn. Utan föräldrar i ett av världens fattigaste länder.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
46 barn bor i huset.

Ebolan härjar fortfarande. Tar fortfarande liv. Gör barn föräldralösa. Rycker bort barn.

Det är inte över.

När vi säger farväl kommer Morris fram.

Han tar inte i hand, det gör man inte längre i Liberia.

Han säger inte heller vad många andra vi mött sagt: "Må Gud vara med er".

Han säger:

– Må Gud vara med oss.