PRESENTERAS AV

”Kampen mot tumören blev mitt livs match”

Pamela Andersson, 52, om det glädjande mirakelbeskedet

GODA NYHETER

I nästan fem år levde Pamela Andersson med döden hotande i hjärnan – en tumör som aldrig skulle försvinna.

Nu är den borta. Mot alla odds.

– Jag vägrade att bara lägga mig ner, utan såg kampen som mitt livs match.

1 av 3 | Foto: Bo Bergendal
Pamela Andersson vågar äntligen se framåt lite mer i taget.

Det är egentligen ett mirakel att journalisten Pamela Andersson sitter här och äter hälsomacka och pratar obehindrat. Hon har just fyllt 52, och varje födelsedag hon firar är numera speciell.

Det var en sommardag 2012 som Pamela Andersson ramlade ihop när hon var ute och joggade. Läkarna på Karolinska sjukhuset i Stockholm gav ett besked som vände upp och ner på allt: En hjärntumör, stor som ett ägg.

– Det var en fruktansvärd chock, omöjlig att beskriva. Jag hade sett mig som en otroligt frisk person. Men redan klockan tio över tolv samma natt kom det en mycket klar tanke: Jag ska träna allt jag kan för att öka kroppens chanser i det som låg framför mig. Det blev min plan, min möjlighet att påverka.

Rena dödsdomen

Läkarna gav henne små chanser att överleva. Tumören skulle aldrig gå att operera bort helt. Det bästa Pamela kunde hoppas på var att operation, strålning och cellgifter skulle förminska den och att den skulle hålla sig vilande.

Av misstag fick Pamela se ett papper till Försäkringskassan där det stod ”Patienten förmodligen död inom fem år”. De åren har snart gått. Och här är hon.

Trots all skräck och bottenlös förtvivlan har Pamela hela tiden försökt fokusera på ljusglimtarna. Livsviljan lyser ur de knallblå ögonen.

Fokus på träning

Hon såg strålbehandlingen som ”något positivt” för att den skulle bekämpa cancern. Hon fortsatte att arbeta som chefredaktör för tidningen Topphälsa. Och hon – som inte motionerat på flera år – lyckades träna sig till toppform.

Varifrån har du fått kämparglöden och din optimism?

– Jag tror att vissa föds med ett positivt sinne. En del av styrkan har jag fått från min mamma. Jag har gått in för att acceptera det jag inte kan förändra, i övrigt har jag gjort allt för att kämpa. Även om jag ofta tänkt att jag ska dö så har jag fokuserat på att försöka påverka så mycket det går genom träningen. Den har varit min livlina.

Pamela beskriver åren med ”tumörfan”, som hon kallar den, som en känslomässig berg- och dalbana.

– Ibland, när jag tränade, kunde jag faktiskt glömma cancern en kort stund. Så kom de djupa dalarna, särskilt på kvällarna när jag tänkte på barnen – om jag skulle få se dem växa upp. De var åtta och fem år då. Det har varit de jobbigaste. Varenda gång jag pratar om barnen kommer tårarna. Fortfarande.

Smärta i hela kroppen

Ovissheten fanns alltid där.

– Ingen visste om jag skulle få leva en vecka till, eller till jul, eller vad som skulle hända. Det var en oerhörd ångest. Det går inte att förstå för någon som inte varit där – hur jävla rädd jag var och hur ont det gjorde i kroppen.

För något som var extremt tungt var smärtan som i skelettet av cellgifterna.

– Det gjorde ont så fort någon tog i mig, jag kunde knappt ha kläder på mig. Jag gifte mig barfota för att det gjorde så ont i fötterna.

Gifte sig ja: Mitt under sjukdomstiden kom kärleken in i Pamelas liv i form av mannen som hon anlitat som sin personlige tränare: Christer Skog, som tränat flera länders skidlandslag. Det är han som lagt upp hennes träning de här åren, i exakta doser för att få maximalt resultat och inga skador.

Hur har du tagit dig upp de gånger du känt dig på botten?

– Jag har tillåtit mig själv att bryta ihop och gråta tills tårarna är slut. Då har jag gråtit klart för en tid, samlat ihop spillrorna och rest mig upp. Om du inte vet hur länge du får leva kan du inte slösa bort en massa tid på att tycka synd om dig själv.

Hon har också blivit expert på att ta ut glädjen i förskott, till exempel när hon började med cellgifter.

– Det enda som kan hända är att man varit glad en gång i onödan!

Trodde inte sina ögon

Och så, i december, tog Pamelas liv en oväntad, nästan overklig vändning. En röntgenbild visade inte längre någon vit fläck i hjärnans vindlingar. Tumören är borta. Ett tv-team var just då med hos läkaren för att filma Pamela inför cancergalan, där hon skulle medverka.

Hon trodde inte sina ögon.

– Jag bröt ihop och började skaka, det var helt oförberett. Alla hade sagt att tumören aldrig kunde försvinna.

Hur har det gått att ta in glädjebeskedet?

– Jag har inte landat riktigt i det om jag ska vara ärlig. Självklart är jag otroligt glad. Men har man levt med döden i bakhasorna i fyra och ett halvt år går det inte bara att släppa det och ropa ”Tjoho!”. Det är svårt att tro att jag är fri.

Har förändrats mycket

Pamela berättar också att hon fortfarande lider av sviterna efter cancern. Hon drabbas av små, osynliga epilepsianfall där hon tappar talet, och svår migrän. Hon blir lättare trött av ljud- och synintryck. Och enligt läkarna är det 20 procents risk att det kommer en ny tumör.

Hur har du förändrats av de här åren?

– Jag blir aldrig densamma. Man förändras av att kämpa för sitt liv, att tro att man inte har så mycket tid kvar. Jag tänker varje dag på hur lycklig jag är att leva. Jag lever i nuet på riktigt, på ett helt nytt vis. Jag får saker gjorda, och jag slösar inte tid på människor som får mig att må dåligt.

– Och så har jag blivit bättre på att återhämta mig mellan varven.

De som inte klarar av att vara lika starka som du under kriser, hur ska de tänka tycker du?

– Jag förstår verkligen att det inte är självklart. Läkarna har berättat att många bokstavligen sätter sig ner och dör. Jag har försökt peppa andra genom min bok ”Jag ska inte dö i dag” och jag är ute och föreläser om att kämpa vidare. Det är viktigt att försöka ha en positiv mental inställning.

För fler liknande historier – följ Goda nyheter på Facebook

ARTIKELN HANDLAR OM

Träning

Cancer

Hälsa