Sveriges mest lästa – dog fattig och hånad

Foto: Kurt Wreime
Signe Björnberg skrev böcker under psedonymen ”Sigge Stark”, men var också travtränare och drev en kennel. Här med en av Grand Danois-hundarna från kenneln. Bilden är troligen tagen i Mannickehöjden, där hon bodde de sista 13 åren av sitt liv.
HISTORIA

Hennes över 120 romaner och 600 noveller, älskades av folket och trycktes i över 5 miljoner exemplar.

Ändå dog hon fattig och sjuk, hånad och utskälld av finkulturens snobbar, som oftast inte ens läst hennes böcker.

Hon kallade sig Sigge Stark, hennes riktiga namn var Signe Björnberg.

Hon föddes 1896 i Närke. Fadern, Karl Petersén, var välbeställd storgodsägare, modern Otilda dotter till en apotekare i Örebro. Karl var en vittberest bredaxlad karlakarl, som på grund av sina kroppskrafter kallades Kalle Stark.

Signe gick i Örebros mest ansedda flickskola. Hon fick fina betyg, var duktig i skolan, skicklig tecknare och lärde sig flera språk. Men så tvingades fadern att uppfylla vad han lovat i en borgensförbindelse. Han förlorade allt och familjen bodde en tid i Tyskland, men återkom till Sverige 1907 för att slå sig ner utanför Örebro.

Karl Petersén lyckades inte reda ut sin ekonomi utan övergav familjen och flydde utomlands där han blev en av karaktärerna i en Frank Hellers roman från Europas spelcasinon. Modern hamnade så småningom med sina fyra barn i Värmlands finnskogar.

Kallade sig ”Peter”

Signe, äldsta dottern, älskade djur och natur. Hon var djärv och våghalsig och sägs redan i tonåren ha beklagat att hon inte föddes som pojke. Hon kallade sig själv för Sigge. Efter skolan prövade hon flera yrken, guvernant, hushållsfröken, sjuksköterska, biträde på advokatkontor och stalldräng. Då kallade hon sig Peter.

Lusten att skriva kom tidigt och blommade ut då hon arbetade i stallet. Tjugofem år gammal begav hon sig till Stockholm där hon svor på att ”bli författare eller svälta ihjäl”. Hennes första publicerade novell hette ”Trolltyg” och trycktes i den nya veckotidningen Vårt hem. Redaktören Karl Elgquist såg hennes begåvning och beställde fler noveller. Han gav henne pseudonymen Sigge Stark och betalade 15 kr per novell.

Nu var hon i gång.

Skrev boken på en vecka

Så beställde redaktören en hel roman, som skulle gå som följetong i tidningen. Sigge Stark hade då tio öre på fickan och hade knappt något att äta. Utmattad skrev hon romanen ”Den steniga vägen till lyckan”. Hon skrev för hand. Det tog bara en vecka. Honorar: 125 kr och beställning på nya romaner.

Sigge Stark gifte sig 1925 med Gösta Björnberg. Paret slog sig ner på makens gård i Värmland där deras son föddes, men gossen var så klen att han avled efter några månader. Sigge och Gösta födde upp travhästar och grand danoishundar. Sigge blev Sveriges första kvinnliga travtränare. Men hästarna och hundarna kostade mycket i underhåll. Sigge måste skriva ihop ännu mer pengar.

”Skriver bäst på svältgränsen”

Hon drogs in i en ond cirkel av förlagsförskott, räntekostnader för förskotten, växlar som säkerhet för förskotten. Hon fick skatteskulder och hade kronofogden flåsande i nacken. Febrilt skrev hon ständigt nya romaner. Förläggaren brukade säga att ”Sigge skriver bäst då hon är på svältgränsen”. Hennes böcker kunde komma ut i nya upplagor och med nya titlar vilket gjorde att det totalt publicerades 240 bundna titlar och 160 pocket på flera olika förlag. Radions underhållningschef Allan Schulman övertalade henne att skriva radioföljetongen ”Hällebäcks gård” som blev mycket populär och som även fick en filmversion.

Hennes hälsa blev allt sämre. Hon fortsatte att skriva febrilt, rökande cigaretter och drickande kaffe. Hon rökte så mycket att hennes yngre syskon trodde att det hon stoppade i munnen hette siggeretter. Förlagen beställde hela tiden nya romaner att levereras i buntar på 10–12 i taget. Ordet kärlek skulle helst finnas i titeln. Honoraret var alltid en engångssumma. Hon fick ingen procent på sålda böcker eller gjorda översättningar.

Ju fler böcker som publicerades desto mer hånad blev hon i finkulturens salonger. Hennes böcker blev synonymt med skräplitteratur, även om de flesta av hennes kritiker aldrig hade läst någon enda av hennes romaner och kallade dem förljugna och romantiserande.

Själv brukade hon säga att kritikerna ”aldrig hade kört hö, huggit ved, mjölkat kor eller slaktat grisar”. De hade däremot majoriteten av hennes läsare, större delen av svenska folket. Hennes böcker kunde skildra helt olika miljöer som lappkojor och badhotell. De flesta utspelades dock på landsbygden med hårt arbete i ladugårdar och i skogen, men också med mycket kärlek, fiolspelande tattare och spänning. De predikade en gammeldags moral, men hon kände medlidande med fattigt folk och drev gärna med dem som ansåg sig vara finare människor.

Gav stoff för dagdrömmar

Litteraturprofessorn Yvonne Leffner utgav förra året en utförlig studie av Sigge Stark och hennes verk. Där slår hon fast att Sigge Stark har något att berätta om sin tid, om de frågor som då var aktuella och med de värderingar och strömningar som då gällde. Hon gav stoff för dagdrömmar för alla de svenskar som då tvingades flytta in till städerna, men hade hjärtat kvar på landet. Helst hade Sigge Stark skrivit annat än kärleksromaner. Hon publicerade några djurböcker och skrev och illustrerade själv några ABC-böcker som ingen ville ge ut.

Foto: ARKIV
Signe Björnberg blev Sveriges första kvinnliga travtränare.

Pressad av sin dåliga ekonomi och med allt sämre hälsa fortsatte Sigge Stark att producera beställningsromaner. Då det var riktigt bråttom med nya manus satt hon ensam i ett torp utanför Torsby där hon levde på kall kokt potatis och cigaretter.

Makarna bodde de sista åren av hennes liv på bergslagsgården Mannickhöjden i Värmlandsbergs landskommun. Sigge Stark drabbades av livmoderscancer, som hon höll hemlig för både maken och vänner. Men så fick hon lungcancer. Då hon kom till lasarettet i Arvika vägde hon bara 43 kg. Hon avled 1963, sextiosju år gammal. De som kände henne beskrev henne som intelligent, snäll, ärlig och omtänksam.

Bonniers legendariske redaktör Åke Runnquist skrev en föraktfull dödsruna i förlagets fintidskrift BLM. Han skrev att Sigge Stark var en ”betydelselös författare” eftersom hon skrev för människor med ”outvecklad smak”.

Hon var vid den tidpunkten Sveriges genom tiderna mest lästa och sålda författare. Själv fick hon bara cigarett- och kaffepengar. Förlagen behöll alla miljonerna.

ARTIKELN HANDLAR OM

Stockholm

Trav

Böcker

Noveller