Mejla

Monica Gunne

”Osynliga” pojkar som traskar runt utan jobb

Ahmed var 15 år när han kom från Somalia till Sverige. Hans föräldrar är analfabeter och han kunde inte ett ord svenska när han började skolan. Han hoppade av och går nu runt i Skäggetorp med sina somaliska kompisar och hoppas på ett jobb.

Oddsen är emot honom.

I Skäggetorp utanför Linköping är 33 procent av de unga utanför allt: de varken studerar eller jobbar. Och i radioprogrammet ”Studio Ett” (2013–01–04) berättas om en ”osynlig” grupp i åldern 20–25 år, en grupp som traskar runt och inte är registrerade någonstans: inte på arbetsförmedlingen och inte på försäkringskassan.

De är inte registrerade på soc och de har inga studiemedel.

De drar omkring där i Skäggetorp och hoppas på det bästa.

Men en somalisk grabb som inte kan svenska har inte mycket till chans. En av dem säger: ”Jag driver bara runt och tankarna blir bara mörkare. Jag får psykologiska problem i hjärnan. Hur ska vi komma in i det svenska samhället när vi inte får jobb? Hur ska jag veta vad ni tycker? Jag vet inget om Sverige.”

Men det är inte bara somalier som står utanför.

Ola, 22, är en så kallad NIT, – not in employment, education or training. Han hoppade av skolan, levde på sina föräldrar, satt hemma och slukade chips, godis och Coca-cola och vägde till sist 195 kilo.”Jag tröstade mig med mat, spelade dataspel på natten och sov på dagarna. Jag spelade Warcraft i två dygn och sov i ett dygn. Jag är inte längre en del av samhället.”

I dag ångrar han att han slutade skolan: ”Det är så lätt att hamna utanför. Det krävs betyg för allting. Att bara plocka litet skräp kräver utbildning.”

Och har man en gång börjat isolera sig med superhjältarna i Warcraft, kan det bli tufft att bryta förtrollningen. Att låta verkligheten sippra in. En annan kille säger: ”Jag blev folkskygg och vågade inte träffa folk. Att ta kontakt blev ett stort hinder. Jag fick magknip och hade svårt att gå utanför dörren.”

Två grupper står utanför: det är invandrare med låg utbildning och killar födda i Sverige som inte har några betyg.

Jag har inga förslag på lösning: vet bara att båda grupperna är lika viktiga och behöver lika mycket uppmärksamhet.

Här finns inte ett varken eller.

Här finns bara ett både ock.

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM