I min regering styr Borg och Schyman

Den nya blockpolitiken är lite som dåligt lösgodis, sånt som man får hålla tillgodo med när någon annan fått sköta urvalet. Man får svälja den andres dåliga smak, helt enkelt.

När min fru köper godis vet jag att det blir mycket surt och salt, men bara några få lakritsbåtar.

Så blir det också om man kanske väljer alliansen för att man gillar till exempel Marit Paulson, men påsen domineras av Reinfeldt och Jan Björklund. Eller så tar man den rödgröna påsen, njuter av sötsega Mona och gröna Maria men grinar illa vid smaken av Ohly.

Ungefär där är vi i dag. Du köper grisen i godispåsen, väljer färg men kan inte påverka laguppställningen. Samtidigt är politiken mer personfokuserad än någonsin tidigare. Vi ska kryssa och personvälja som aldrig förr, och varenda liten kommunpolitiker leker varumärke och försöker gå genom rutan i Kanal Lokal.

Borde det inte vara dags att löpa linan ut, och skapa det definitiva personvalet?

Låt varje enskild minister utses av väljarna själva. Den som får flest röster får jobbet. Då kan vi få det bästa av två världar, eller sju partier. För det finns ju vettiga människor i alla partier (nästan). Dessvärre har många av dem trampat snett och hamnat i galen tunna.

Så tycker jag att det är med Birgitta Ohlsson (FP), som ju är ungefär tre gånger bättre på egen hand än vad hennes parti är som helhet. Därför gör jag henne till utrikesminister i min handplockade regering.

I mitt dream team får Anders Borg behålla finansministerposten, där han ju helt saknar konkurrens. Till jämställdhetsminister väljer jag Gudrun Schyman. Min kulturminister heter Leif Pagrotsky – eller möjligen Jasenko Selimovic.

Mona Sahlin finns med runt bordet, men vem som blir högste chefen behöver jag fundera lite till på. Helt säkert är dock att ingen gubbstrutt släpps fram bara genom att vinka med medlems­kort i Metall. Det är lika säkert som att miljöministern inte heter Andreas Carlgren.

Direkt ministerval leder till rätt person på rätt plats, och en regering som toppar laget oberoende av partitillhörighet. Våra ministrar utses efter vad dom själva tycker och står för, inte hur duktiga dom är på att rabbla partiprogram.

Jag vet att det inte är så den representativa demokratin funkar, men kunde inte låta bli att leka med tanken på en fulländad regering.

avAnders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM