Berättelserna är vår jävla verklighet

KOLUMNISTER

Tajming är allt, sägs det.

Samma dag som Aftonbladets kvinnor i en sex timmar lång livesändning läser upp vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp från tusentals andra kvinnor publiceras en kolumn i vår egen tidning. I den får vi veta att metoo-rörelsen är en ”häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, att två generationer ungdomar kommer att ”klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje”, att nolltoleransen gör vårt land till ”ett kulturellt kalhygge” och att män känner att betald sex är ”säkrare”.

Jag vill inte behöva förhålla mig till vad en viss 82-årig man tycker om den här revolutionen.

Vi har inte levt på samma planet, vad han tycker är inte viktigt.

I den världen som jag befinner mig ingår det nämligen inte längre att förminska våra upplevelser och våra historier.

Breven som aldrig borde ha skickats, sms:en som aldrig borde sänts, meningarna som aldrig borde ha yttrats, händerna som var på fel plats och om man bara håller masken är man faktiskt inte besvärlig.

Någonstans vänder det. Just nu vänder det.

Tänk om jag berättat för någon enda vuxen människa hur jag blev instängd i en turnébuss mitt i natten och inte höll på att komma därifrån? Vad hade hänt om jag sagt ifrån när en chef mejlade mig mitt i natten och skrev att han saknade mig? Varför fick mina föräldrar inte veta hur mannen jag precis börjat jobba för strök handen över mitt lår i restaurangköket?

Jag var arton, gick därifrån, återvände inte och sen ströks handen över ett annat lår. En dörr stängdes om en annan kvinna.

Jag ångrar tystnaden.

Jag ångrar tystnaden så att det värker i varenda kärl.

För jag visste ju, egentligen: Nej, det var inte fel på mig. Nej, det fanns inga förmildrande omständigheter.

Om jag bara vågat prata.

Min pappa ringde mig när han läst om 4 000 journalisters upprop mot sexuella trakasserier. Han sa ”det känns som när Berlinmuren föll”.

Då tänker jag på hur jag i flera veckors tid vägrat skriva om #metoo eftersom jag så många gånger förr plitat ner ord efter ord om vad jag upplevt. Om män som blottat sig, män som jagat, män som tafsat. Det är som om mina fingrar inte orkar mer av samma sak. ”Jag har gjort mitt i ämnet” säger jag till en kollega men hon uppmanar mig att tänka på saken.

Jag har uppenbarligen tänkt färdigt för år av skam och skuldbeläggande och ”han var bara full och kanske hade han problem hemma och så där är det ute i samhället och män kan bete sig hur som helst men vi kvinnor tar konsekvenserna och moppar lydigt skiten under mattan” är slutgiltigt och oåterkalleligt över. Den här gången är det kännbart annorlunda för nu är det äntligen någon som lyssnar.

Alla de här männen, jag minns er, varenda en av er. Känslan av att något var fel var alltid rätt.

Det här är inte berättelser som tagna ur boken ”Fifty shades of grey”, som en kolumnistkollega säger till tidningen Resumé.

Det här är vår jävla verklighet.

När muren äntligen faller står det kvinnor på den. De håller varandra i händerna och hoppar eftersom ingen väg finns tillbaka. Och män som Staffan Heimerson lämnar vi kvar på andra sidan. Det här är inte er revolution, det är vår.

ARTIKELN HANDLAR OM