Nazi-feminister i fi är livsfarliga

KOLUMNISTER

Jag har börjat gå till simhallen nästan varje dag.

Jag simmar inte särskilt snabbt, eller ens snyggt, men väldigt långt.

Ibland hamnar jag liksom i trans och bara knäcker meter efter meter ett par timmar.

Jag är nog en av världens mest lättroade personer.

Jag gillar att simning är en så härligt tyst sport, man behöver inte snacka eller så som när man är ute och joggar, utan får vara helt ifred.

Och faktumet att man tänker väldigt bra medan man simmar väger upp att klorstanken aldrig riktigt går ur håret hur mycket man än schamponerar sig, för utöver simningen är min främsta hobby fortfarande att fundera över saker och ting.

På senaste tiden har jag tänkt mycket på att det är märkligt att ingen av deltagarna i tv-programmet Floor Filler som jag följer tämligen slaviskt har valt att dansa till Snooks "Mr Cool" som innehåller den uppmanande textraden "Ta av dig din truckerkeps". Det vore ju så passande.

Dessutom försöker jag klura ut exakt var gränsen mellan ett kex och en kaka går, och hur allt egentligen står till med Konstantin i Tjechovs "Måsen" som jag läser för tillfället.

Jag har alltså ganska mycket att tänka på när jag plaskar omkring, och det är tur att jag tar mig tid, för ibland kommer jag fram till något riktigt bra.

Jag har till exempel utvecklat ordet "squarschk" som bör användas när någon gäspar precis som "prosit" när någon nyser. Det är lagom slumpmässigt och låter ganska snyggt. Jag kan inte tänka mig att det har någon betydelse på något annat språk heller.

Prosit betyder ju typ "välsigne dig" eftersom man trodde att Djävulen försökte stjäla ens själ när man nös förr i tiden, och squarschk betyder bara "jag lade märke till att du gäspade och vet om att du är trött eller uttråkad". Uttalas som det stavas gör det också. Jag är väldigt stolt över det påhittet. Det känns lite som om jag har uppfunnit glödlampan eller så, något som alla behövde utan att veta om det liksom.

Något annat som jag tänker på ibland, både i simbassängen och lite varstans, är vad jag borde ha sagt i olika situationer där jag inte riktigt fann mig. Men då är det alltid för sent.

Förra veckan deltog jag tillsammans med sju andra kvinnor i programmet Insider på TV3 för att diskutera fenomenet feminism.

Jag var grymt peppad eftersom jag hör till generationen som blir glad av att få vara med i tv, och jag gillar att diskutera eftersom jag är väldigt säker på vad jag tycker och inte har några större problem att säga det.

De fyra deltagarna som representerade feministiskt initiativ radade med mord i blicken upp sina trettiotvå anteckningsblock och gjorde sig redo att krossa allt i närheten av kritik.

Jag gick upp på tårna och hartsade dojorna, såg fram emot debatten framför andra.

Strax senare vrålades det om att låta tala till punkt, och avbröts sedan friskt. Det hånlogs, klappades på huvudet och himlades med ögon.

Jag erkänner villigt att jag hade svårt att hantera situationen, för jag stod faktiskt där och kände mig förtryckt för första gången i mitt liv.

Patriarkatet var inte i närheten, men jag blev överkörd och tillrättavisad i egenskap av kvinna, och fick höra vad jag minsann borde tycka egentligen. Att jag borde "inse" hur jag har det.

Tack nazi-feminister. (Nej, jag kommer aldrig att sluta kalla er det, i alla fall inte förrän jag har glömt min goda uppfostran och vågar säga slynor.) Jag insåg nämligen ännu mer än tidigare att ni är livsfarliga översittare, helt inkompetenta att föra en vettig diskussion.

Jag iakttog hur förtryckarna härjade i studion, och sedan åkte jag hem och åt en ostmacka.

Igår, i simbassängen, kom jag på allt som jag borde ha sagt.

Men nu orkar jag inte bry mig. Jag nöjer mig med att sänka mig några nivåer och säga att organiserade feminister är ohyfsade, bjäbbiga smådjur, och lägger sedan min energi på viktigare saker än att kommentera deras rashat.

Fjärilssim är ett jävligt svårt simsätt. Varje gång jag försöker få till det reser sig badvakten upp och spanar oroligt åt mitt håll. Jag måste öva.

EvaEmma Andersson