Ett tåg av mörka män på semesterstranden

KOLUMNISTER

”Che belle!” ”Så vackra!”

Mina små döttrar leker i sanden, badar i smaragd­havet, under en brännande augustisol. Allt till en ständig hyllningskör. Händer som smeker deras blonda hår, saliga italienare som bländas av deras ljusa blickar.

De små svenska flickorna ler och låter sig beundras.

På samma strand går varje dag de från den andra sidan.

De som flytt över vattnet från Afrika. De mörka männen som säljer sina falska märkesväskor, solglasögon och klockor.

I en aldrig sinande ström kommer de gående i sanden, erbjuder sina varor. Ofta bemöts de inte ens med en blick. När dagens första försäljare kommer kanske folk orkar titta upp, le lite matt, säga ett ”nej, tack”.

Men den trettionde, med samma utbud, samma envisa men samtidigt redan resignerade lockrop … En herre muttrar: ”De är som flugor, omöjliga att vifta bort. Ni stör. Vi har semester …”
 

De bär jeans och lång­ärmat i värmen, outgrundliga blickar, stolt hållning, vilar tysta i skuggan under ett parasoll, tills de jagas bort.

Jag undrar ofta vad de tänker om oss där vi ligger i olika grad småtjocka och steker oss i solen.

Vad tror de om vårt liv, vår värld? Och vad vet jag om dem, det helvete de lämnat bakom sig, den framtid de drömt?
 

Men, framför allt, när jag ser mina barn och dessa män, på samma strand men i skilda världar: Hur kommer det att bli?

Hur släcker vi stubinen på den tickande bomben?

Att blunda vidare bakom våra solglasögon är livs­farligt.

Att öppna alla gränser är dock lika omöjligt, det flyttar bara problemen. Man ska också minnas att västvärlden inte är så rasistisk som stundtals görs gällande: Vi har demokrati, religions­frihet, och en, trots allt, hyfsat stor tolerans och medvetenhet. På den andra sidan ser det inte ut så på alla­ ställen.

Det finns ingen enkel lösning­ att vifta fram med ett politiskt korrekt trollspö. Men en sak är säker: Svårt skilda världar kolliderar förr eller senare.

Mina blonda flickor leker vidare i vattenbrynet.

Bakom dem fortsätter tåget av mörka män att vandra, utan mål i sanden.

avJennifer Wegerup

ARTIKELN HANDLAR OM