Tänk om vår lättkränkta samtid bara är en myt?

Foto: KLINISKT ÖVERENS. Rickard Olsson, Tommy Körberg och Claes Malmberg säger att alla är så lättkränkta i dag, men kanske menar de att alla jävlar hörs i dag? Och att det är besvärligt för den som vill skämta om vad som helst.
KOLUMNISTER

Alla är så lättkränkta nu för tiden. Man får inte skämta om någonting längre. I det här landet.

Det där är ett påstående som blivit en sanning. Så där som påståenden blir när de upprepas tillräckligt många gånger och liksom sipprar ut i det kulturella grundvattnet.

Men tänk om det inte är sant?

Bilagan om att det här är någonting typiskt svenskt kan vi avliva med en gång, suckarna om att alla är så lättkränkta i dag ekar även i andra västländer (precis som ältandet om den politiska korrektheten, en annan typiskt svensk grej som alltså inte alls är typiskt svensk).

Vår plötsliga lättkränkthet är lika typiskt svensk som den är typiskt brittisk eller typiskt holländsk eller typiskt amerikansk. Och precis som här är det inte sällan äldre vita män i humor­branschen som drar de tyngsta suckarna.

Men är vi ens mer lättkränkta i dag än vi var förr?

Tanken slår mig i höjd med säsongsavslutningen av SVT:s soffprogram ”Sommarkväll med Rickard Olsson”. Olsson har bjudit in Peter Dalle och Tommy Körberg för att prata om deras nya krogshow och det gör de i 90 sekunder innan signalordet ”politiskt korrekt” lotsar in sällskapet i en nästan tolv minuter lång diskussion kring hur lättkränkta alla är nu för tiden. I det här landet.

Eller det är ingen diskussion, snarare ett slags klubbmöte där fyra vita män (Claes Malmberg ansluter efter några minuter) med en medelålder på 58 år turas om att massera tesen om ”det ängsliga humorklimatet i Sverige”. Det är ett skönt häng. Rickard rullar några gamla klipp där det skojas om blinda, asiater och ”negerbarn” och klubb­mötet enas om att det här är roligt men omöjligt i dag. Eftersom alla är så lättkränkta nu för tiden.

Om detta är de kliniskt överens.

Programledaren undrar inte hur det ligger till, han undrar varför. Och genar rastlöst rakt in i frågan ”varför är alla så lättkränkta i dag?”

Det är liksom en sanning.

”Det är väl modernt” föreslår Malmberg och ”det verkar ha blivit nån jävla sport” säger Körberg medan Dalle åtminstone försöker sig på ett slags identitetspolitisk analys. Men utgångspunkten är hela vägen att alla verkligen är mer lättkränkta i dag.

Och följdfrågan som borde ställas blir inte ställd. Det blir den aldrig. Den som låter ungefär så här: Om du med ”alla” menar till exempel bögar eller handikappade eller asiater eller afrikaner – för vi kan nog enas om att du egentligen inte menar alla – är du säker på att de inte blev kränkta förr? Att du kanske bara inte märkte det för att de inte hördes? För att de inte kunde eller inte vågade berätta?

För att de saknade en röst.

Det behöver inte vara hela sanningen men först där blir ju ett samtal om vår lättkränkta samtid intressant.

Den som på riktigt tror att ingen kränktes av bögskämt på 1970-talet har förmodligen bara aldrig varit bög på 1970-talet. Hur ställer man sig upp och berättar att man känner sig sårad av ett skämt i ett samhälle som fort­farande betraktar dig som psykiskt störd?

Om du börjar betrakta människor som människor kommer de snart också att känna sig som människor. Och bära sig åt som människor. Vädra sina känslor och sånt.

Påståendet att ”alla” är så lättkränkta i dag förutsätter ju att något av följande är sant: 1) de blev inte kränkta förr eller 2) de blev kränkta men det hördes inte eller 3) de fanns inte.

Det tredje alternativet kan vi på goda grunder sortera bort direkt. Och eftersom det första förutsätter att mental sårbarhet är en plötslig kollektiv mutation (det kanske är mobilstrålningen?!) blir vi ju sittande med det andra alternativet.

De hördes inte.

Och den som säger att alla jävlar är så lättkränkta i dag kanske egentligen menar att alla jävlar hörs i dag. Och att det är besvärligt för den som vill skämta om vad som helst.

Sen kan man peka på att det inte alltid är den förmodat kränkta som rasar, att männi­skor som aldrig tillhört de röstsvaga i normens utkanter allt oftare springer deras kränkthetsärenden. Jag som vit och heterosexuell svensk man kan till exempel markera mot ett trött skämt om bögar (som jag drog själv i ett annat århundrade) men det är ju en omedelbar effekt av att bögarna erövrat ett utrymme och en röst, att de till sist kunnat visa mig att de är människor med känslor och sånt. Det är ju först när vi hör varandra som vi lär känna varandra och ser varandras sårbarhet. Det är där och då vi odlar omsorg.

Jag påstår inte att omsorgen aldrig slår över i hysteri – det gör den verkligen ibland – men den kan omöjligt vara ett riktigt problem. Bara någonting nytt.

Till skillnad från vår sårbarhet.

Jag tycker om Rickard Olsson. Och Dalle och Körberg och Malmberg. De är sympatiska människor med stora hjärtan och de vill ingen illa. Det är jag lika säker på som de är. Och jag håller med om att komiker måste våga testa gränser, humor utan risktagande är Linus på linjen.

Men jag delar inte deras idé om att alla är så lättkränkta i dag. Jag tvivlar emellertid inte på att de upplever världen så.

Rickard Olssons känsla av samtidens lättkränkthet bottnar rimligen i att han själv blivit både anmäld, stämd och

rasad mot vid flera tillfällen under sin karriär – men det tycks inte slå honom att han också haft fler chanser att trampa individer på tårna än de flesta andra människor i vår arts historia. Bara i ”Vem vet mest?”, hans eget tv-program som nu rullar på 17:e säsongen, har han mött och pratat med ungefär 10 000 människor. Och precis som han löpt en förhöjd risk att dra på sig förkylningar har han också löpt en förhöjd risk att kränka.

Han lever på sätt och vis i en extrem modell av en samtid där vi har många fler möjligheter att kränkas och många fler möjligheter att höja rösten när vi känner oss kränkta.

Men vår sårbarhet är knappast ny. Bara världen vi lever i. Den där som ständigt förändras och ska rymma allt fler versioner av oss själva.

Någon tiondel av tiden det tog att skriva den här kolumnen ägnades åt oroligt stirrande på ordet bög.

Hur är det nu, får man säga bög? Får jag säga bög? Den frågan hade jag inte ställt mig själv 1990. Det säger någonting om samtidens ängslighet, men ingenting om vår sårbarhet.

ARTIKELN HANDLAR OM