Att vara svensk är att förvånas

KOLUMNISTER

Om man ska sätta fingret på svenskhet finns en del kandidater. Att tala om uppe­hållsväder. Att vara ­lagom. Att säga ”så osvenskt” och mena det som en komplimang. Alla de vanliga grejerna. Men om jag skulle välja det svenskaste av allt vore det nog detta: att bli förvånad över att något var trevligt.

Man kanske har en liten bjudning. Gästlistan i huvudsak odalsvensk som messmör. Det snackas och korkas upp flaskor. Det skrattas och berättas. Bekanta träffar andra bekanta och blir själva bekanta, utan värden och värdinnan som mellanlägg. Kort sagt har folk kul. Trevligt.

Det är ju inte så ovanligt.

Dagen efter, när det börjar ringa. Eller kanske veckan efter, när man stöter ihop med någon av gästerna på stan. Då kommer det.

”Det var VERK-ligen TREV-ligt!”

Missuppfatta mig inte.

Det är trevligt att få höra att det var trevligt. Men betoningen är intressant. Första stavelsen och uppåtgående på TREV-. Jag använder den själv, när någon ordnat något VERK-ligen TREV-ligt. Och den signalerar förvåning. Positiv överraskning.

Man skulle kunna säga ”Det var mycket trev-LIGT”, med tyngden på slutet. Det vore att slå fast ett faktum. Man skulle kunna säga ”Så TREV-LIGT det var”, med dubbelbetoning. Det ­vore att innerligt understryka ett faktum. Man skulle kunna säga ”trevligt, som alltid”, det vore att lite nonchigt markera att högt ställda förväntningar infriats. Men en svensk säger ”Det var VERK-ligen TREV-ligt”.

Det är snäppet mer

positivt än ”Det VAR verkligen trevligt”. Som om man argumenterade mot den etablerade uppfattningen att det är trevligare att boka tvättstugan och titta på sockcentrifugering, än att umgås med människor.

Det kan förstås vara en satsmelodi vi lagt oss till med, utan att mena något särskilt. Men jag tvivlar på det. Jag blir själv ofta bjuden på tillställningar som visar sig vara trevliga. Och jag blir lika förvånad varje gång.

Min teori är den här: att vara svensk är att bli förvånad, på riktigt, över ­varje bjudning som är trevlig. Och en svensk lär sig aldrig. Hur många bjudningar som än visat sig vara trevliga, är alltid grundantagandet att nästa bjudning blir lika livad som Pär Nuder.

Men vi går, antagligen av ren plikt. Och blir positivt överraskade. Igen.

Det är ett under att vi alls träffas.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM