Varför klänger hon på sin man?

Publicerad:
Uppdaterad:

En dag får jag besök av ett ungt par. Flickan vill visa upp sin nya pojkvän för mig. Båda är mycket rara och lite blyga, men trots blygheten visar flickan öppet och tydligt sin förälskelse.

Hon rätar till hans kläder, leker med hans hår. Kort sagt tar på honom hela tiden. Han sitter däremot till synes oberörd och döljer sina känslor.

Den där episoden får mig att minnas en scen som jag blev vittne till på en förortslinje nordväst om Paris för några år sedan.

Hon sitter mitt emot mig. Hennes ansikte är så ömtåligt ungt att man nästan inte törs titta på det. De stora bruna ögonen är av det ödesdigra slaget som har lätt till tårar och förebråelser, men kan vid glädje lysa som en dyrbar och ovanlig ädelsten.

Den ljusa fjärilstunna hyn, där alla känslor kommer och går som krusningar på havet, är i dag milt äppelblomsskär och den som gett denna färg sitter lugnt bredvid. Det är en ganska vanlig pojke med ett litet skägg som verkar vara lånat, eftersom ansiktet inunder är så barnsligt ofärdigt.

Flickan är full av ljuv oro och klänger och klättrar, sticker sin arm under hans, plockar bort någonting osynligt på hans tröja och visar oss alla att här sitter hans fästmö.

Dygdigheten är en strålglans kring hennes släta panna och det svartblanka håret är stramt bakåtstruket och samlat till en tjock fläta. Inte ett hårstrå ligger fel. Hon har svart klänning med en liten gripande röd bandkant runt urringningen, hon har svarta strumpor och svarta finskor med höga smala klackar.

Jag tror att fästmannen är nöjd med henne, även om han inte direkt visar det. Han låter henne kelsjukt och svärmiskt röra vid sig, men ger ingenting tillbaka. Han låter henne hållas men inte mer. Han är en man och män förstår att behärska sina känslor. De viftar inte med sin kärlek som om det var en vacker näsduk man just har plockat upp ur fickan och nu vill visa för alla människor. Flickor däremot kan inte hålla sig. De vill att alla ska få se. ”Titta, så lycklig jag är, titta jag har en man, visst är han underbar, ni skulle bara se när han ler, och jag får ta på honom, för det är hans ring jag bär, han är min ...”

Jag ser att hon är en flicka, vars fysiska ömhetsbehov tills vidare inte får gå mycket längre än så här, men att hon har stora resurser till både lidelse och svartsjuka. Trots att hennes ansikte är helt oanvänt och att inte den minsta linje nuddar den sidensläta hyn, så finns där osynliga skuggor vid näsroten och runt munnen som visar hur hon kommer att se ut om tio år, efter tre barn och alltför många besvikelser och då det inte är så nödvändigt att ta på mannen i den svarta skinnjackan.

Bakom detta par med framtiden klart utstakad står en annan flicka, som inte heller kan låta bli karln. Hon är femton år äldre än den rosenkindade fästmön och har hunnit med en del framtid redan och är mer inriktad på nuets glädjeämnen.

Varje rörelse hon gör är laddad med sexualitet, varje beröring talar om en kärlek som på en gång är tillfredsställd och hungrig på mera. Mannen står mittemot henne och låter henne demonstrera att hon är tokig i honom.

Jag minns alla gånger, då jag har varit den där flickan, den där kvinnan, som inte kan låta bli och undrar varför det nästan bara är kvinnor som inte kan det.

Beror det på att när kvinnan är kär, så fyller kärleken henne till den brädden (ungefär som när man hällt mjölken ända upp till randen av en skål) att om man rör vid den aldrig så lite måste den rinna över?

Eller är det att hennes kärlek måste bekräftas av omgivningen för att hon riktigt ska förstå att den finns?

Eller är det den urgamla, för längesen övergivna och bortglömda föreställningen, att det ändå är fint att ha en man att ta på? En flicka som inte har det, henne är det synd om, eller hur? Är det så vi tänker, djupt i botten under det förståndiga och jämlika?

Varför skulle annars så många pojkar och män sitta så passivt belåtna och låta sig bli tagna på? Mannen, härskaren, den som ger kvinnan mening i livet. Jaså inte? Det är inte alls så. Det är bara för att man inte kan låta bli, det är bara för att det känns så skönt att ta på honom? Jo, så är det förstås. Och så väldigt tomt, när man inte...

Kerstin Thorvall

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM