Otack är föräldrars lön – varje julafton

KOLUMNISTER

Vi står på Indiska, Joachim och jag.

På en hög hylla står ett underbart dockskåp med vackra fönster. Rosa, snirkligt och dyrt som snusk. Detta ska Astrid få.

Nej, säger Joachim.

”Det kostar 900 kronor och dörrarna kommer inte att klara en femåring och en treåring som slåss om vems docka som ska vara i köket. Jag ger det en vecka.”

”Ameh, vad ska vi KÖPA då?”

Så är vi tillbaka på ruta ett. Hade vi köpt dockskåpet hade vi varit färdiga med Astrid. Nu får vi börja om från början. Och vi måste lägga lika många hundralappar som vi lagt på Saga, annars blir det orättvist. Många hundralappar och leksaker är alltid billiga. Det blir alltid för mycket, för hysteriskt. Och har de inte tillräckligt med leksaker som det är, egentligen?

Men barn tänker inte så. Barn tänker inte ”Inte hade ni behövt köpa något till mig”. Barn har bara en tanke i huvudet ”GE MIG!”

Barn är ego. Barn är otacksamma. Visst är det underbart att se deras ansikten på julafton, men att påstå att det är uttryck av uppskattning är lögn. Rafs rafs rafs och så nästa paket. Noll tack.

Det är habegäret som gör de små ögonen våta, habegäret och utmattningen.

Att köpa utsläppsrätter, fadderbarn eller julkort från munmålarna kommer aldrig att slå.

Det är dock underbart med små barn som inte har någon koll. De blir jätteglada för ett reklamblad från leksaksbutiken. De läser det, pratar om det de ser och klipper slutligen ut alla barbiesar och klistrar på ritpapper. De tror att man är miljonär för att man låter dem leka med ett halsband som man fått med en fyranummersprenumeration från Amelia.

De är så galet lätta att roa och ändå springer vi benen av oss på stan och köper dyra klappar. Och det är inte bara vi som köper.

Jag har all min släkt här, Joachim har all sin släkt här. Barnen får trettio julklappar var.

De har ingen koll på vad den andra får, de har ju inte ens koll på vad de själva får. När klockan är 21:30 får vi tjata på dem att öppna paket.

”Nu öppnar du paketet, jag räknar till TRE. Om du inte öppnar paketet blir det inget bolibompa i morgon det ska du ha klart för dig.”

Efter tjugo paket brukar vi ge upp och hjälpa barnen med öppningen.

Min pappa är inte mycket för det här med att köpa julklappar. Att få dem brukar dock inte vara något problem.

”När jau var litten feck jau ente några leksauker, jag fick vaura glau för ett vedträ med ett snöre i”, berättade pappa när vi var barn. Så rysligt synd det var om pappa, tänkte min syster och jag och såg honom framför oss i kortbyxor och ett tungt vedträ i ett malätet snöre.

Nu var ju inte detta sant. Pappa fick visst julklappar. Och med hjälp av vår ångest har han fått många samvetsgåvor genom åren.

Detta hindrar honom dock inte från att kommentera det galna i att barnen får så många klappar.

”När jau vau baurn fick vi vaura glaua om vi feck ett vedträ med snöre i”, säger pappa med ögonen fulla av glitter och knät fullt av båtböcker och finkalsonger.

Malin Wollin