Nej, vi kan inte krama bort problemet med kvinnohat

Foto: Sofia B Karlsson.
KOLUMNISTER

Sofia B Karlsson jobbade med jämställdhetsfrågor i fotbollsklubben AIK och sånt gör man inte ostört i Sverige 2015.

I måndags meddelade Karlsson att hon lämnar sitt uppdrag efter näthat och mordhot. Det var ungefär en vecka efter att Alexandra Pascalidou tagit en timeout från jobbet på Sveriges Radio av samma skäl. I tisdags berättade hon i ”Aktuellt” att hon ständigt är rädd. Det är så det ser ut, hat i tjugoförsta seklet.

Vill du slippa titta dig över axeln när du lämnar hemmet? Var då inte ickevit, uttalad antirasist eller feminist. Och var för guds skull inte kvinna.

Sedan det könsrelaterade näthatet började uppmärksammas ordentligt för några år sedan har också stödet för utsatta journalister och opinionsbildare vällt in.

Efter ”Uppdrag gransknings” program om hat och hot mot kvinnor i offentligheten lanserade Aftonbladet kampanjen Nätkärlek, ett forum där läsarna kunde ösa beröm över tidningens kvinnliga journalister.

GT:s Frida Boisen återupplivade initiativet i en krönika häromveckan och uppmanade dem som hatar offentliga personer på sociala medier att börja älska istället.

Intentionerna är förstås de bästa, men vad händer med debatten när vi lånar retoriken från uppehållsrummet på valfri högstadieskola? Som att kärlek börjar med bråk, och att kvinnohat botas med en hashtag och några <3. Som om vi kunde krama bort problemet.

Att röster i offentligheten tystnar av rädsla är ett demokrati­problem av gigantiska mått. Här krävs handlingsplaner på landets redaktioner, stöd av chefer och åtgärder av rättssamhället.

Det vi andra kan göra är att sprida demokratiska budskap, debattartiklar och böcker vidare.

Nätkärlek är ett snabbt fix, en påse lösgodis som tillfälligt höjer blodsockret när hatet sänkt moralen till minusgrader.

Men hatet försvinner inte för att vi börjar ösa infantila emojis över de drabbade. Och journalistiken blir inte bättre för att skribenter blir kärleksbombade av allmänheten. Det ligger i yrkets natur att ibland ställa frågor som skaver, också hos det stora flertalet.

Problemet är inte att journalister inte blir älskade.

Problemet är att de blir hotade.

Låter jag pretentiös? Då har jag inte citerat Märta Tikkanen än, men okej:

Behåll dina rosor

hör vad jag säger

istället

älska mig mindre

tro på mig mera

behåll dina rosor

ARTIKELN HANDLAR OM