Mejla

Anna Ekelund

Jag blir mer skrämd av en rättsosäker stat än mord

Publicerad:
Uppdaterad:

När jag är i tidsnöd tänker jag på de två män som anklagades för mord och styckning av Catrine da Costa.

Slå det här om ni kan: Obducenten och Allmänläkaren skulle före mobiltelefonernas tid ha stämt träff i centrala Stockholm med en hemlös prostituerad. Obducenten skulle ha kört trettio kilometer för att möta upp henne, Allmänläkaren och dennes knappt tvååriga dotter i barnvagn.

Läkarna och dottern skulle ha setts gå in i en byggnad på Karolinska sjukhusets område, innan alla fyra gått till rättsmedicinska institutionen. Osedda, trots att folk varit i faggorna. I obduktionsrummet – inför barnet – skulle de ha haft sex med kvinnan och varandra och därpå dödat och styckat henne under rituella former, med svärtade ansikten och iförda fotsida dräkter. De skulle ha hunnit fotografera styckningen trots att inga bilder funnits, lagt kroppsdelarna i säckar, städat, gjort sig presentabla och åkt hem. Allt detta på två timmar.

Ser man nyktert på de fakta som hittills framkommit i da Costafallet så finns bara bristfälliga bevis och ihåliga indicier. Bland de indignerade opinionsbildarna fanns ansedda personer som än i dag besitter höga poster i samhället, på tidningsredaktioner och i tv.

Nästan ingen besinnade sig i hetsjakten. Styckmordet är ett av de fall som visar hur vi journalister intill vanvettets gräns står fast vid vår story även om vi blir överbevisade. När vi investerar tid, anseende och prestige vore det fan om någon punkterar berättelsen. Och detta är samma yrkeskår som avkräver sanningen, jagar och hudflänger direktörer, politiker och andra makthavare så fort minsta blotta anas.

En som karaktärsmördade de misstänkta läkarna med sylvass penna var Yrsa Stenius, som i dag är pressombudsman. Men, hon är också den enda som hade modet att öppet ändra uppfattning.

Narkomaner dör i parti och minut, de till och med styckas ibland. Varför omgavs just detta fall av sådan mystik? Historien omgärdades av kittlande rykten: hemliga sällskap, överklass, udda sex, ritualmord, incestanklagelser. Sådant som ligger bortom våra referensramar och lockar fantasin. Medierna, som älskar sådana skräckhistorier, rycktes med i en kollektiv galenskap och piskade upp en lynchstämning trots att bevisningen led stora brister. Vilken tidning vill bli den första att spräcka illusionen, vara partyförstöraren? Som det heter i branschen: Kolla aldrig en bra story.

Åttiotalets feministrörelse vårdade bilden av män som perversa och onda. Kvinnor från hela landet demonstrerade utanför domstolen, skrek slagord och upprättade protestlistor. Opinionen mot läkarna dominerades av ideologi och kön snarare än av rättssäkerhet.

När Anders Agell, nyligen avliden professor emeritus i civilrätt, uppmärksammade rättsvidrigheten framställdes han som fullständigt okunnig. Den mycket respekterade professorn beskrevs plötsligt som en av skiftarbetarna på patriarkatets dynghög.

Om två månader, den 18 juli, preskriberas mordet på Catrine da Costa och allt bevismaterial förstörs. Kvar står två läkare som friades för mord men anklagades för styckning i domskälet, utan möjlighet att överklaga och med indragna läkarlegitimationer. Nu, över tjugo år senare, misstänker polisen inte längre dem för brott. Ändå har läkarna varken fått ursäkt eller upprättelse, bara ett lamt sus att de kanske, kanske var skyldiga ändå.

Deras öde vittnar om vad som kan ske när bristen på bevis ersätts av känslosam suggestion och ideologi. En rättsosäker stat och tvärsäker journalistik skrämmer i alla fall mig mer än mord.

Av: Anna Ekelund

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN