Mejla

Linnéa Claeson

Sverige, ska vi vara minst eller störst?

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Björn Lindahl
Låt oss då välja att vara ett gott exempel, för det finns redan för många dåliga, skriver Linnéa Claeson

Sverige går till val idag och hela världen står still. Det superjämställda, välutvecklade superlandet, som plötsligt totalkollapsat, där bilar står staplade i lågor och korruptionen har passerat mätbarhet ska besluta om sin framtid. Hur ska det gå!? Alla undrar: what happened last night in Sweden?

Nej, jag tror inte det. För hur gärna vi än vill det, så är inte Sverige landet på allas läppar. Och det svenska valet är inte ”head line” i internationell press. Det är bara att erkänna, även om det kanske tar emot. Visst finns det ett visst intresse för det svenska valet, men det har främst varit från de länder som tjänar på att visa en bild av ett Sverige som står i lågor (och då syftar jag inte på skogsbränderna).

Att kalla vindar blåst över Europa är ingen nyhet. Och det är i de länder där främlingsfientligheten och nationalismen växt sig som starkast som tillspetsade skildringar av Sverige figurerat i media. Att sprida en bild av att Sverige efter flyktingmottagande och jämställdhetsreformer skulle stå vid ruinens kant gynnar regimernas antidemokratiska agendor. Vrångbilder av Sverige är perfekt för dem att använda som vind i seglen på deras tilltänkta färd: 180-grader bakåt, rätt in i tidigt 1900-tal.

I de allra flesta länder är dock det svenska valet en händelse som passerar tämligen obemärkt. Men jag ställer mig själv frågan, borde inte intresset för läget i vårt avlånga land vara lite större – även i länder där fascismen inte tagit mark? Jag vet inte. Men jag tänker såhär: det finns väldigt många människor, långt bortom vårt lands gränser, som knappt känner till var vi finns, eller att vi finns, men vars framtid på sätt och vis påverkas av vad vi väljer att vara för land framöver. Inte vad vi väljer i dagens val, men vilka vi väljer att vara i den framtid där vi redan befinner oss. Där stora frågor om människors lika värde och klimat måste ta en viss riktning.

Även om vi inte är världens mittpunkt och händelsernas centrum, så har vi spelat och kommer att spela en viktig roll internationellt. Jag syftar på alla de otroliga organisationer som jobbar i det tysta, för dem som har det sämst ställt runt om i världen, om vår ledande roll när det kommer till att lyfta fram och värna om mänskliga rättigheter. På alla de människor som växt upp med privilegier, och som nu använder dessa för att hjälpa dem som har det allra värst. För att de har lärt sig och tror på att människor är lika mycket värda. Jag tänker på alla som tycker att det är självklart att ge upp något för någon annan.

Vi är långt ifrån felfria men vi har tagit en tydlig och viktig position. Och det har omvärlden lagt märke till. Andra har tittat på oss och sett vartåt vi strävar. De har lyssnat till visioner om ett samhälle som är bättre för många. Framåt. Uppåt. Öppet.

Om vi vill vara ett land som går först när det gäller medmänsklighet och jämlikhet, så medföljer också ett ansvar. Även om vi inte bör överskatta vår betydelse som land, så får vi inte underskatta betydelsen av en förebild.
Gör det gärna med lite perspektiv: vi lever i ett av de rikaste länderna i världen. Vi som bor här har det faktiskt bättre ställt än de allra flesta människorna på vårt jordklot.

Så vilka, om inte vi, ska visa hur viktigt, akut och prioriterat klimatet är? Inte för att förändringarna främst, eller först, kommer att drabba oss. Men för att någon måste peka ut riktningen mot ett annat sätt att leva på, som inte går ut på att hitta nya sätt att fortsätta precis likadant. Vi har förmånen att påverkas minst och kanske sist, MEN möjligheten att göra något åt den förestående katastrofen. Låt oss tänka att vi är tillräckligt små för att kunna agera kollektivt, men tillräckligt stora för att visa att det går att genomföra i grupp. Att inte ta den möjligheten är ett svek mot kommande generationer och alla de människor som bor i de områden som drabbas först.

Vilka, om inte vi, ska stå i fronten när det kommer till jämställdhetsfrågor och människors lika värde? Säga att vi inte backar en millimeter på kvinnoförtryck, rasism eller diskriminering. Vi ser vad som sker runt om i världen. En ökad känsla av vi och dom sprids som en epidemi. Men Sverige ska inte få insjukna. Vi står emot. Vi står kvar. Utan att peka ut syndabockar kan vi visa på vägar framåt.

Vilka, om inte vi, ska visa att det går att hålla ihop när nationalism och extremism försöker slita världen itu? Vi kan visa att det går att behålla värderingar, för att vi vet att det som gynnar dessa krafter, det som göder dem, är när människor förlorar framtidstron. De ska aldrig få släcka vår glöd att agera och förändra genom att kväva vårt hopp. Vi kommer fortsätta blicka framåt. Vi ska ta oss dit och vi kommer att göra det tillsammans.

Vi är ett litet land. Men vi är många här med stora visioner. Eftersom vi i vårt lilla land på riktigt kan påverka vår stora omvärld till det bättre för att vi valt att kliva fram och för att vi har möjligheten att göra det. Låt oss då välja att vara ett gott exempel, för det finns redan för många dåliga.

avLinnéa Claeson

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Valet 2018

Politik

Sverige