Mejla

Tone Schunnesson

Blä, inte den Carrie jag känner

KOLUMNISTER

Var allting bättre förr? Nej, men Sex and the City var det. De två första avsnitten av den nya versionen av serien, ”And just like that…”, släpptes på HBO Max förra veckan. Och de var inte dåliga! Men… Sluta läs nu om du inte vill bli spoilad. Jag tror själv inte på spoilers som koncept men jag försöker respektera att många andra gör det. Ok, så. Mr Big dör! Carries omöjliga förälskelse som efter hundra turer slutligen blev hennes dör i första avsnittet, av en hjärtattack. Det var skitsorgligt och trots att jag visste att det skulle hända (hade medvetet läst alla spoilers för jag tycker livet har nog med överraskningar) skrek jag rakt ut och mådde illa. Ingen ska DÖ i Sex and The City? Och om någon tvunget ska dö ska de dö som den dekade partytjejen Lexi Featherston gör i säsong 6. Hon faller kolad ut genom ett öppet fönster, som hon öppnat för att röka. Avsnittet heter ”Splat!”. En perfekt död i en värld där ugnen bara används till klädförvaring. Men att dö av hjärtinfarkt efter ett hårt pass på motionscykeln är bara för… hjärtkrossande realistiskt.

Det som gör Sex and The City så underbart kul, och som gjort att serien står sig, är det skamlösa överflödet. Skor, sex, snyggt hår och ett evigt umgänge med bästa vännerna. Men serien hade premiär i en annan tid, i slutet av nittiotalet. Sista säsongen gick 2004, tre år innan den stora finanskrisen och serien var så förhöjd i sin framställning av New York att 9/11 bara adresserades genom att Twin Towers redigerades bort i seriens intro. Pengar var sexigt och sex var enkelt. Seriens relationella konflikter berörde inte tråkigt samtida fenomen som samtycke utan handlade om otrohet och att svälja eller inte svälja. Bara en eller två gånger berörde serien rasfrågan och då på ett urbota dumt sätt. Det enda som varit vitare än Carrie Bradshaws New York är Lena Dunhams New York i ”Girls”. 

Bristen på mångfald var en av seriens svagheter och de nya avsnitten försöker göra upp med sitt arv genom att introducera nya karaktärer som skiljer sig från tjejerna i hudfärg och könsidentitet. Äntligen! Men i de första avsnitten får karaktärerna inte riktigt finnas som sig själva, utan existerar som en spegel för våra hjältinnor. Och spegeln visar att nya, woke-tider har gjort de bästa väninnorna till ett gäng boomers som är rädda för att säga fel. 

Och ja, det stämmer säkert att många vita kvinnor i femtioårsåldern ängslas över att kränka någon och det stämmer absolut att män i sextioårsåldern dör av hjärtproblem. Men ”Sex and The City” styrka var att aldrig sjunka till verklighetens banala nivå. Serien inspirerade kvinnor och bögar världen över genom att porträttera roliga, rika, odrägliga, fria kvinnor mellan 30 och 40 som umgicks med varandra och som nästan aldrig tyngdes ner av omvärldens förväntningar på dem. 

Kanske är den allvarligare tonen i ”And just like that…” en följd av att den vilda karaktären Samantha inte längre är med i serien. Eller så är det ett tecken i tiden. Man kommer inte längre undan med att förenkla världen. Och det är ju bra för världen men dåligt för glamouren. Så medveten är serien nu om sin samtid att den till och med refererar till covid. Blä, det är inte den Carrie jag känner. 

Av: 

Tone Schunnesson

Publisert:

LÄS VIDARE

Nya ”Sex and the city” gör mig rasande

ÄMNEN I ARTIKELN

Sex and the city

HBO Max (tidigare HBO Nordic)

Tone Schunnesson