Mejla

Johanna Frändén

Trumps grava narcissism är roten till kaoset

Publicerad:
Uppdaterad:
Donald Trump eldade på sina anhängare inför rösträkningen i Washington.
Foto: Evan Vucci / TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump eldade på sina anhängare inför rösträkningen i Washington.

Det var både obehagligt och lite kittlande att bevittna Trump-truppernas invadering av Kapitolium i onsdags. Ett sorts logiskt crescendo på en fyraårsperiod då USA slitits sönder inifrån, ett datum för alltid inskrivet i historieböckerna.

De sociologiska förklaringsmodellerna till dagens kaos kan ni: Skenande inkomstskillnader, etniska minoriteter som kräver rättvisa, framväxten av en ny urban elit och den arge vite mannens sista triumf. Donald Trumps mandatperiod är summan av samtidens alla sociala rörelser på en gång. Men det är svårt att inte fascineras av hans inre liv. Vad pågår egentligen där?

Med tanke på hur han behandlar sina politiska motståndare, befinner sig Donald Trump förmodligen på den psykotiska skalan, menar psykoanalytikern Michel Schneider i en artikel i franska tidningen Le Journal du Dimanche.

Men allt börjar förstås med föräldrarna. Tendensen att inte kunna ta in en världsbild som strider mot den egna, också när man står inför fullbordat faktum, härleder Schneider till spädbarnets oförmåga att skilja på sig själv och mamman, vägran att acceptera ett universum utanför jaget: Donald Trumps psykotiska förnekande av verkligheten är i själva verket ett försök att återskapa det diande barnets förlorade känsla av omnipotens. Och kroppsspråket, där en av hans vanligaste gester är att föra tummen och pekfingret samman i luften, är ett fåfängt försök att fånga bröstet och stoppa den oundvikliga separationen med modern.

Man kan förstås tycka vad man vill om Freud som analysverktyg på USA:s president. Men håll med om att det är ett uppfriskande inslag mellan de eviga draporna om identitetspolitik och kust- och inlandsröster.

Donald Trump har för övrigt ett förvånansvärt avmätt förhållande både till sin pappa och till farfar Frederick Trump, som lämnade Tyskland för USA och gjorde stora pengar i restaurangbranschen i slutet av 1800-talet. Han beskrivs i Donald Trumps självbiografi som en ”hard liver and hard drinker”. Pappan Fred Trump omnämns mest som en ”byggare”, trots att han efterlämnade en förmögenhet på nästan tre miljarder kronor.

Att lyfta sina förfäders framgång skulle vara att sänka sig själv och förstöra bilden av en self made man, menar den kanadensiske författaren och Freud-kännaren Heinz Weinmann, som diagnosticerar Donald Trump med grav narcissism: ”Förr eller senare öppnar sig barnet mot världen och mot Den Andre och erkänner deras existens (…) Men narcissisten ser inte de Andra, för honom är de bara speglar för det egna egot”.

Så långt Donald Trump, men alla andra då? De miljontals amerikaner som röstade fram honom till ämbetet, den majoritet av de republikanska väljarna som i en färsk opinionsundersökning menar att onsdagens stormning av kongressen var befogad?

Svaren finns i det kollektiva undermedvetna, menar Michel Schneider. Det går inte att betrakta USA:s avgående president som ett obegripligt psykologiskt mysterium. Trump är, enligt Schneider, ”en autoimmun sjukdom, Amerikas – men också en hel epoks farsot”.

Förlusten av verklighetsförankring är vanligt förekommande hos psykotiska människor. De verbala attackerna mot afroamerikaner, latinos och kvinnor må kännas otidsenliga, men slår, enligt Schneider, an något dolt under hundratals år av civilisationsfernissa i vår reptilhjärna. ”Vårt undermedvetna är mer eller mindre rasistiskt, fullt av hat för vår granne, fullt av rädsla för vår nästa.”

Donald Trump legitimerar de absolut lägsta mänskliga impulserna. Han har fått hälften av amerikanerna att ropa till den andra hälften att de kan dra åt helvete. Snart är han förmodligen blott ett minne av en bisarr tid, men USA 2021 är ett land plågat av kollektiva vanföreställningar och kaos. Man kan bara önska lycka till med att ta sig ur den gemensamma psykosen.

Av: Johanna Frändén

Publicerad: