Mejla

Malin Wollin

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag är bara en stel lins med en lång arm

Publicerad:
Uppdaterad:
”Jag känner mig lättad och skrämd på samma gång. Det var ju det här jag ville. Köpa ett par svindyra bågar från Tom Ford och leka att jag har ett viktigt mål i hovrätten som jag måste förbereda mina biträden inför”, skriver Malin Wollin.
Foto: COLOURBOX
”Jag känner mig lättad och skrämd på samma gång. Det var ju det här jag ville. Köpa ett par svindyra bågar från Tom Ford och leka att jag har ett viktigt mål i hovrätten som jag måste förbereda mina biträden inför”, skriver Malin Wollin.

En gång kände jag en kvinna som levde tillsammans med en man i tio år innan hon visade honom att hon behövde läsglasögon.

Hon var sextio år.

Jag är inte helt säker på vad som händer med kroppen när man närmar sig pensionen, men så himla roligt att visa sig naken för nya män kan det inte vara. Eller så är det enklare att vara lös i skinnet än tjugo år och självmedveten. Jag vet inte. Men jag vet att jag tänkte mycket på att hon säkert klädde av sig inför honom men inte visade sig synsvag. Hur kunde hon vara så otroligt fåfäng, vem bryr sig om ett par glasögon? Finns det någon skamlig symbolik som jag inte känner till?

 

Den sextioåriga kvinnan berättade att hon väntade tills mannen hade somnat. När hon hörde ljudet av stockar som sågades så plockade hon fram sina glasögon och sin roman från under sängen.

”Ser jag smart ut?” frågar Marty i Grease när hon har köpt ett par rosa glasögon.

”Nej, man kan fortfarande se ditt ansikte”, svarar Rizzo.

Glasögon är snyggt. Liksom instant lawyer.

Jag är övertygad om att det skulle gå åtta procent bättre för mig om jag bar glasögon.

Men så föddes jag med perfekt syn. Det är mitt ok att bära.

 

För ett par år sedan köpte jag ett par modebågar med fönsterglas, men Joachim tyckte att det var lika dumt som att gå runt med hörapparat när man inte är hörselskadad.

Så jag går genom livet, oinramad och skarpsynt.

Tills jag sitter i soffan med min mobil och försöker läsa en lite längre artikel.

Utan att jag förstår vad som händer så blir min arm längre.

Jag gör den berömda ”hålla texten ifrån mig”-rörelsen.

Jag är ung! Jag har nästan inga rynkor! Jag har en treåring! Jag ska inte behöva skjuta information framför mig för att den ska sluta vara suddig.

Pappa säger:

”Det kommer i fyrtioårsåldern. Kommer det inte då så kommer det aldrig.”

Då föredrar jag aldrig, din hopplösa bärare av deprimerande information.

 

Ett par dagar senare kliver jag in hos en optiker mellan lunch och något annat ärende.

”Har ni drop in?” frågar jag.

”Det kan vi ha”, säger han.

Jag får sätta mig i en stol och lägga hakan i en liten skål för kanske flingsalt. Missar skålen tre gånger. Jag kanske ska gå direkt på käpp och hund.

”Efter fyrtio blir linsen stel”, säger han.

”Du säger bara negativa saker, jag tänkte att du kunde säga att jag har vackra ögon och så.”

Men det enda han säger är att jag har mer än hundra procent på långt håll men att min arm bara kommer bli längre och längre.

Han säger att jag antingen kommer tillbaka om ett par veckor, eller så ses vi om ett halvår.

Jag känner mig lättad och skrämd på samma gång. Det var ju det här jag ville. Köpa ett par svindyra bågar från Tom Ford och leka att jag har ett viktigt mål i hovrätten som jag måste förbereda mina biträden inför.

Men det enda jag kan tänka på är min lins som är stel.

Ser jag smart ut?

Nej, snarare lite ledsen.

 

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: