Mejla

Jan Guillou

Tydligen är jag som vit en mindre önskvärd läsare

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag har just inhämtat att jag som bokläsare kan klassificeras som vit läsare och därmed mindre önskvärd. Det är en förbryllande tankegång. Som författare riktar man sig till läsarnas tanke- och känslovärld, men knappast till deras hud. Det är åtminstone vad jag föreställt mig sen debuten 1971.

Denna moderna tankegång om hudfärgens betydelse för författare och läsare uttrycktes inte på någon obskyr nätsajt utan på Expressens kultursida, alltså en av det svenska kulturlivets mest synliga anslagstavlor. Kultursidans fasta medarbetare Valerie Kyeyne Backström förde där ett samtal med två unga afro-svenska debutanter, Kayo Mpoyi och Judith Kiros, om just hudfärgens betydelse för svenska författare. Där torgfördes en del mycket egendomliga tankar.

Som var och en förstår närmar jag mig nu tunn is. Jag är ingen idealisk kritiker av unga afro-svenska och dessutom kvinnliga litterära debutanter. Men det är det å andra sidan få som är. Och det är på sitt sätt både talande och oroväckande att detta publicerade samtal med uppenbara inslag av rasmystik kunde passera utan en enda kommentar.

Man borde ju åtminstone bli lite undrande när författarkollega Judith frågar sig: ”Vad är en svart författare för Sverige? Är det vi som stöpts i en svensk författarmall, stöpts i det språket, den formen?”

Jomenvisst är det så, om man med ”den formen” menar den svenska kulturen i största allmänhet. Kollega Judith är såväl som kollega Kayo svenska författare som vuxit upp i Sverige, passerat författarskolan på Biskops-Arnö och publicerar sig på svenska för en svensk publik.

Men det var inte de självklarheterna som avsågs. Det var det där med hudfärgen, som om den innebar särskiljande förmåga att läsa och skriva.

Judith Kiros, författare och journalist.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Judith Kiros, författare och journalist.
Foto: Hanna Franzén/TT
Författaren Kayo Mpoyi.

”Fick bara feedback från vita och var rädd för att omedvetet ha skrivit något som sårat svarta”, bekymrar sig kollega Kayo. Och eftersom ens läsare i Sverige till stor del består av vita, grubblar kollega Judith, kan man ”lätt dras med i den anpassningen”.

Anpassningen till vadå? Den svenska författarkåren är en brokig skara med myllrande variationer i etnisk och nationell bakgrund. Men som jag förstår resonemanget kan det överväldigande flertalet av oss avfärdas som ”stöpta i den formen”, det vill säga en sorts vithetsform. Och därmed utgöra en helt annan sorts författare än kollega Judith och kollega Kayo. Därför att svart hud skulle innebära en särskiljande intellektuell och konstnärlig kvalitet.

Detta är helt enkelt mumbo-jumbo som dykt upp på sista tiden. Eller mumbo-jumbo på den tiden inskränkt rösträtt för svarta försvarades i samma tankebanor.

”Men det är något med att vara svart författare”, hävdar kollega Judith, ”som börjar tvättas bort från kvinnliga författare”.

Vad skulle detta ”något” vara? Återigen denna mystiska särskiljande kvalitet som tydligen sitter i författarens pigment.

Och när kollegerna Judith och Kayo enas om att en svart bekant inte fått sin bok antagen på förlag för att hon ”inte anpassat sig till en vit publik” kommer mystiken fram igen.

Hur anpassar man sig till en vit publik? Eller för den delen en svart? På vilket sätt anpassade sig James Baldwin och Toni Morrisson?

Foto: Henrik Montgomery/TT
Arkivbild på bokhylla.

Den vaghet som präglar den här sortens nyrasistiska tankegångar ser ut att komma från det berättigade raseri som finns inom det svarta upproret Black lives matter, som om någon sorts kontrarasism kunde ursäktas i den goda stridens hetta. Som när en känd svart debattör i Sverige kan hävda att hon för var dag som går får allt svårare att stå ut med vita människor och dessutom föraktar dem.

Det mest sensationella med den deklarationen var inte själva innehållet utan att den kunde passera invändningsfritt i kulturlivet.

Ok, jag själv och en gammal högerpolitiker invände, men det blev inte minsta pip från det eljest ytterst debattvilliga kulturlivet.

Och nu är jag alltså där igen, ute på den tunna isen, alltför ensam, tyvärr. Om det förhållandet kan skapas åtskilliga sarkasmer och insinuationer, jag vet.

Det kan visserligen vara förståeligt om man betraktar svarta svenskar som en sorts underdogs som bör bemötas med särskild tolerans när de framför dumheter. Förståeligt men fel.

För om man menar att svarta har en helt annan rätt att yttra sig rasistiskt så är man rasist. Det är nämligen att särskilja ”dem från oss” som mindre vetande eller som barn som inte riktigt förstår vad de säger. Respekten för det demokratiska samtalet borde omöjliggöra den inställningen.


För övrigt anser jag att…

… Ebba Busch, den lilla olyckan, vid det här laget borde ha lärt sig vådan av att slå sina påsar ihop med så kallade influencers. Sådana typer har nämligen ingen som helst känsla för diskretion.

… privatiseringen av ambulanstrafiken fick väntade konsekvenser. Bilarna blev dyrare och går fortare. Men fler patienter dör. Sådan är privatiseringens logik. Lönsam för få, dödlig för fler.

Av: Jan Guillou

Publicerad:

LÄS VIDARE