Karantänen får oss att glömma hur jobbiga alla kan vara
Jag var uppe i Stockholm i helgen och passade då på att besöka min mor.
Vi satt i varsitt hörn av verandan för att undvika eventuell smitta.
Det var en märklig situation att vara så nära någon man älskar men samtidigt inte få röra vid varandra.
Jag började tänka på amerikanska filmer eller tv-serier där anhöriga kommer på besök till en intagen, endast skilda åt av en glasvägg.
Båda lägger sina händer på glaset och är så nära att kunna nudda varandra.
Bara några centimeter smält sand emellan.
Där och då blev coronan väldigt påtaglig.
Annars märker jag att jag tenderar att glömma bort den.
Vilket inte är så konstigt eftersom jag är tankspridd till min natur.
Har jag mer än två påsar att bära vet jag att minst en av dom kommer att försvinna på vägen.
Det bara är så. Och man kan bara hoppas att det är den med minst värdefullt innehåll som glöms kvar i taxin, på bänken eller på trädgrenen jag hängt upp den i för att få en hand fri så att jag kan svara i telefon.
Att jag bara tappat bort mitt barn två-tre gånger är ett mirakel.
Då ska ni veta att det även varit hennes fel vid dessa tillfällen.
Hursomhelst påminner min omgivning mig om hur det ligger till.
Till exempel så skrek en äldre herre åt mig häromdagen.
Först fattade jag ingenting men sen gick det upp för mig att jag stod nästan sexuellt nära honom i kön på Pressbyrån.
Men jag uppfattar även subtilare signaler.
Som när en bekant ser på mig med avsky då jag går in för en kram.
Eller när jag hör skräcken i folks röster när dom påpekar att jag låter täppt.
Min dödsångest har också avtagit men även den kickas med jämna mellanrum åter igång av folk i min närhet.
Som när min bror berättade för mig hur vidrigt det är att ligga i respirator.
Ska inte gå in i detalj på vad han sa men alltså skjut mig om jag hamnar i en sådan.
Jag som alltid haft självmord som min plan B tycker det är oerhört ångestladdat att tänka sig att hamna i en situation där man inte ens kan ta till det för att slippa sitt lidande.
Så gick mina tankar när jag satt där på verandan bredvid, men en bra bit ifrån, min mor.
Det hela var så sorgligt och spöklikt på något sätt.
Stämningen avbröts abrupt av att min mor berättade om hur grannens, två hus bort, dotter spelat musik till halv två på morgonen på midsommarafton.
Det var inte denna berättelse i sig som bröt stämningen utan min mors reaktion över att jag inte tyckte det lät så farligt.
För tydligen var det riktigt förfärligt gjort av grannens, två hus bort, dotter.
Ett brev hade skrivits till grannen och en ursäkt kommit dock inte levererad personlig men ändå.
Jag höll fast vid att det inte var något att bråka om.
Efter att ha fått veta att jag var illojal blev jag beordrad att klippa ner topparna på päronträdet.
Först vägrade jag, gav tillslut efter, men klippte dom på ett demonstrativt surt sätt.
Efter det fick jag höra att jag petar mig för mycket i näsan.
Då fick jag nog, tackade för mig och gav mig av.
Det var faktiskt riktigt befriande i hur den sorgliga atmosfären jagats bort av ett småaktig bråk.
Risken finns ju att man glömmer bort hur jobbiga dom i karantän kan vara.
Att den ofrivilliga frånvaron får dom att hamna i ett allt för rosaskimrande sken.
Därför rekommenderar alla som ska på besök till fängelset att ta med ett päronträd i fall stämningen blir för tung.