Mejla

Hateff Mousaviyan

Ta oron från Malmös minoritetsgrupper på allvar

Publicerad:
Uppdaterad:

“Antirasismen rensas bort i Malmös budget”. Så löd rubriken på en enligt mig kraftigt underuppmärksammad debattartikel som publicerades i ETC förra veckan.

Artikeln, signerad 33 representanter från Malmös minoritetsgrupper, kom som en reaktion på att kommunen har valt att inte budgetera en enda krona för antirasistiskt arbete framöver.

 

Ord som “islamofobi”, “antiziganism” och “afrofobi” nämns inte en enda gång i kommunens förslag, trots att det har funnits med på flera ställen i tidigare års budgetar, menar artikelförfattarna.

Det här hade inte varit ett problem om inte frågan om trygghet var så central för årets budget. Jag ska återkomma till det strax.

 

Först vill jag bara föra till protokollet att jag tycker att det här är en långt ifrån perfekt text. Artikelförfattarna vet lika väl som jag att Malmö stad jobbar året om med att försöka skapa ett mer tolerant samhälle där allas behov tillgodoses – med eller utan vissa symboliska glosor i budgetförslaget. Att man inte lägger några “reella resurser på frågor som rör antidiskriminering” är helt enkelt inte sant. Senast i dagarna rapporterade till exempel Sveriges Radio om att kommunen avsätter 2,4 miljoner till den antisemitiska satsning som görs i samarbete med Judiska församlingen.

Trots artikelns eventuella brister tycker jag fortfarande att den är underuppmärksammad.

 

Det här är nämligen något vi borde prata mer om. Hur begreppet “trygghet” har kommit att betyda en sak, och en sak endast.

I dagens medvetet fördummade debattklimat behöver vi påminna oss själva om att trygghet inte bara handlar om fler poliser, hårdare straff och mer övervakning. Det handlar ju även om social trygghet. Att kunna komma från någon annanstans, heta det man heter och se ut precis som man gör utan att riskera att dömas ut på förhand av samhället.

Därför borde vi ta oron från Malmös minoritetsgrupper på större allvar.

 

Maria Dexborg (vice ordförande i Afrosvenskarnas Forum), Nicolas Lunabba (verksamhetsledare för Hela Malmö), Showan Shattak (verksamhetsutvecklare ABF) och de övriga 30 människorättsaktivisterna som har skrivit under debattartikeln vet alla något om vad “trygghet” också borde innebära. 

Dessa minoritetsgruppernas representanter är verksamma inom helt olika fält runt om i staden. De ser, och har själva fått erfara, vad det gör med ett samhälle som systematiskt osynliggör en stor skärva av befolkningen.

 

På sätt och vis liknar situationen den vi såg utspela sig i samband med Zlatans kritik av Janne Anderssons landslag häromveckan. 

Zlatan må ha missat ett par skallar när han räknade invandrare i de senaste årens laguttagningar, men det betyder inte att han är fel ute.

 

Det dova mullret av hundratusentals igenkännande nickar från personer med invandrarbakgrund vittnar om motsatsen.

Johanna Frändén, min kollega på Sportbladet, skrev då att “vi har en skyldighet att höra på alla som känner igen sig”. Samma sak torde gälla här.

 

När så många malmöbor från så många olika delar av samhället upplever att det är ett problem att det antirasistiska rensas bort i budgeten borde vi prata om det. Man måste inte hålla med, man kan tycka att det bara är semantik, men vi borde åtminstone ge utrymme för diskussionen. Tror man på gammelmodigheter som mångfald och allas lika värde är det verkligen det minsta man kan göra.

Av: Hateff Mousaviyan

Publicerad: