Mejla

Oisín Cantwell

En polis har mördats och luften går inte att andas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

– Andreas fick aldrig veta att han ska få en dotter.

Det är tredje dagen i en förhandling om mord på en polis och tiden är kommen för ett avsnitt som handlar om så mycket mer än bevis och paragrafer och juridikens nödvändiga avsaknad av känslor.

En ung kvinna, sambo med en man som förlorade sitt liv i en blodpöl en sommarkväll i en förort i Göteborg, berättar om en framtid hon inte ser någon mening i och persienner som är nerdragna från morgon till kväll.

– Vem var Andreas Danman för dig? frågar advokat Annika Stanislaus mjukt.

Kvinnan tar ett djupt andetag och börjar berätta.

– Andreas var den finaste och snällaste människa jag någonsin har träffat. Han var så lycklig, hade så mycket att se fram mot.

– Han dog på asfalten i Biskopsgården, inte ens i en varm säng med familjen runt sig.

– Personen som sköt har tagit hela min värld från mig.

Klockan närmar sig två på eftermiddagen, före lunch vittnade den ena polisen efter den andra som arbetade den där kvällen i Biskopsgården.

Korta, ordknappa vittnesmål, små men viktiga pusselbitar, röster som brister, pauser i berättelserna.

Många poliser och kollegor till den mördade polisen var på plats vid rättegången i Göteborgs tingsrätt.

Nu är det dags för vad som i straffrättens universum går under benämningen målsägarförhör och som i en parallell värld handlar om en sorg som är bottenlös och en livsglädje som kanske aldrig kommer åter.

Kvinnan, långt blont hår, rak rygg, hon är själv polis, fortsätter berätta.

– Andreas ringde hem två timmar innan han sköts. Han sa att han avslöjat för sina kollegor att han skulle bli pappa. Han var så glad.

Är det viktigt att hon vittnar?

Ja, givetvis. Det kommer i och för sig att bli en fällande eller friande dom alldeles oavsett vad hon har att säga, men även skadeståndet är en fråga som tingsrätten ska fatta beslut om.

Men än mer betydelsefullt är att få en möjlighet att komma till tals, att bli sedd även i ett sammanhang som med nödvändighet måste vara fyrkantigt och strikt och väsentligen utspela sig bortom de anhörigas verklighet.

– Andreas kommer aldrig att få se sin dotter växa upp. Aldrig se hennes lycka då hon vaknar på julaftons morgon. Han fick inte ens veta att vi ska få en flicka.

– Och en dag kommer hon att fråga mig varför hon inte har en pappa. Jag kommer att bli tvungen att berätta att han sköts till döds då han försökte göra Biskopsgården till en säkrare plats.

Hon är sjukskriven. Hon ligger hemma på en soffa i en mörk lägenhet. Hon gråter från morgon till kväll och frågar sig när denna onda dröm ska ta slut.

– Jag har inte levt en enda dag sedan Andreas dog.

 

En 17-årig pojke, häktets gröna kläder, har suttit och stirrat rakt ut i luften med uttryckslöst ansikte under vittnesmålet.

Han hördes i går, nekade till brott, men trasslade in sig i konstigheter då han skulle redogöra för sina förehavanden under mordkvällen.

I dag är det ingen som vill veta vad han tycker. Det är nog lika bra.

Föräldrarna, de två syskonen, alla talar de denna eftermiddag.

Om sorgen, den bottenlösa, om försöken att resa sig, det går inte, om en familj med stark sammanhållning, om hur allting nu är trasigt och förstört.

Mitt i allt detta och allt det andra som mina ord inte räcker till för att skildra är de också så imponerande i sin förmåga att beskriva mardrömmen.

– Jag är svart i själen av hat. Jag vet inte vad jag ska göra av den känslan. Jag är rädd för att hatet gör att jag aldrig mer kan bli en fin människa, säger mamman till en son som inte längre lever.

Poliser samlas runt minnesplatsen i somras.

Jag har varit med ett tag. Jag har suttit på en åhörarbänk i Oslo tingrett och hört ungdomar som överlevde Utøya vittna. Mig är det sannerligen inte synd om, men det här är en av de tyngsta eftermiddagar jag har upplevt i en rättssal.

Bakom mig på åhörarläktaren, 17 av 19 platser upptagna, journalister, poliser, två unga kvinnor i slöja, gråter en man tyst.

Det är fadern till en kvinna som inte har något annat val än att försöka leva vidare och ta hand om den dotter som ska födas och växa upp.

Åklagare Linda Wiking nickar då och då stramt, som om hon med enkla gester vill visa att vittnesmålen har betydelse.

Bredvid henne sitter en polis, en av utredarna. Hon har en näsduk i handen, ibland torkar hon bort en tår.

Och i riksdagen pågår under tiden det vanliga käbblet.

Ett pressmeddelande har kablats ut från justitieutskottet, hårdare straff för unga förbrytare, politikerna är som vanligt i luven på varandra, ”alla riksdagspartier har synpunkter och invändningar” i åtta reservationer.

I säkerhetssalen i Göteborgs tingsrätt, under jord, så många av vår tids grövsta brott når sitt straffrättsliga efterspel i klaustrofobiska miljöer som denna, bestämmer lagman Göran Lundahl att det är dags för 15 minuters paus.

Poliser stöttar varandra i korridoren utanför, familjemedlemmar kommer ut en efter en, kramande varandra, ansikten upplösta i smärta.

Det är som att luften inte längre går att andas.

 

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

Misstänkte 17-åringen i rätten: ”Minns inte mycket från kvällen”

ÄMNEN I ARTIKELN

Polis skjuten till döds i Biskopsgården

Mord

Biskopsgården

Göteborgs tingsrätt

Göteborg