Det är faktiskt synd om Göran Persson

KOLUMNISTER

Är det tillåtet att tycka lite synd om Göran Persson? Nej, jag tänkte väl det.

Ni kanske såg honom på bilderna från Harpsund. Han hasade fram på kryckor. Vinkade av Pakistans president. Det såg ut ungefär som när morfar vinkar av en sommarfirande familj. Själv får han stanna hemma och vattna blommorna.

Gikten, ni vet. Gubben kan inte resa.

Jag försöker inte vara lustig. Jag menar allvar. Det var rörande.

Sen tvingade de ner Persson framför kameror och mikrofoner. Han var inte på något toppenhumör. Höften värkte. Tvingades svara på både det ena och det andra. Reportrarna var utsvultna. Blodvittring i medienäsorna.

Men det jag särskilt lade märke till var den där bullen mellan ögonbrynen. En bekymmerspuckel. Det är ingen glad sommar för Göran Persson, det här.

Nå, säger ni. Karln är statsminister. Höginkomsttagare som inte ens sjukskriver sig, trots att han själv påstår att han mest sovit hela juni. Sitter och häckar på en sörmländsk herrgård, inte i någon trist förortsetta. Det äts nog inte särskilt mycket falukorv och blodpudding på Harpsund. Och han har just köpt en egen gård. Nygift med en annan storfräsare. Förresten är han en buffel. Inte direkt den mjuka och medkännande typen när andra mår taskigt. Dessutom medelålders man. Varför ska man tycka synd om honom?

Tja, kanske därför att det är rätt ensamt att vara statsminister. Man är liksom chef för alla. Och det finns inget som är så kul som att snacka skit om chefen. Ni vet hur det är: minsta tecken på svaghet och käftarna slår igen. Det ska han tåla. Han är ju chef. Det har han betalt för.

Och det är klart att det inte bara är höftleder. Det är en del taktik också. Hur kul kan det vara att behöva kommentera ännu ett valfiasko? Bättre att dra sig undan och låta andra ta stöten. Sån är politiken. Hård. Den bygger på taktik, snarare än vänskap. Inte så mycket att säga om det. Annat än att det gäller åt båda håll.

Ni kanske såg ledaren i Aftonbladet för ett par veckor sedan. Den där det talades om Perssons "nyckfulla ledarskap" och om att han ger ett "trött intryck". Den som slutade med frågan "Vill Göran Persson regera vidare?"

Man begriper ju ungefär vad det betyder: Det är dags att gå nu, Göran. Du är förbrukad. Tackåhej.

Inte för att jag lägger mig i partiers inre liv. Sånt får de sköta på ledarsidor, kanslier och ombudsmannaexpeditioner. Men jag tänker på den där bekymmerspuckeln. Och jag tycker nog lite synd om Göran. Ändå.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM