För tjuvar ska gälla nolltolerans

KOLUMNISTER

Jag hörde min hustru mana: ”Lås dörren, Staffan. Jag har lämnat kvar min handväska.”

Jag låste Peugeoten.

Det hjälpte inte.

Vi befann oss på strövtåg över grusvägar genom Dalslands sjö-glittrande lövskogsidyller. Vi stannade vid Fröskogs kyrka. Den är nätt och ljus, saknar torn och är klädd i spån. Den är unik och värd att se.

Efter tio minuter var vi tillbaka vid bilen på kyrkans p-plats. En lymmel hade krossat bilens högra sidoruta och stulit min hustrus väska.

På femtio år hade det tidigare bara hänt mig tre gånger att jag fått bilen plundrad.

I Dar es-Salaam i Tanzania 1976 medan jag gått in för att betala hotellräkningen. Radion rök.

I Paris 1960, när jag med min Hundkoja hängde på det romantiska Place Contrescarpe. Det som försvann var en just kemtvättad sommarkostym. Mina flickvänner hade tyckt den var gräslig och gubbig. Jag borde aldrig bära den. Någon dag senare fann jag en clochard, en luffare, i tovigt hår och halvt sönderslagen ligga och sova på gallret från Metrons värmande luftutsläpp. Han var klädd i min sommarkostym. Jag böjde mig ner över honom och sa: ”Monsieur, den är din!”

I Bogotá i Colombia hände 1971 inget värre än att muchachos, åttaåriga gatupojkar, snodde min hyrbils vindrutetorkare och navkapslar. Lägligt ställde de sig hundra meter bort längs gatan. ”Av en händelse” råkade de ha rätt vindrutetorkare och navkapslar att sälja till den bestulne.

I Fröskog var det värre. Min hustrus väska innehöll ”bara det vanliga”. Pass och pengar, några tusen kronor och några hundra euro, körkort, American Express och ett franskt Visa, som tjuven hann casha in 20 000 kronor på, sjukvårdskort, mobiltelefon och sminkväska. Ny ruta kostade 1 920 kronor att få insatt. På Coop i Åmål köpte hustrun smink. Det kostade 730 kronor fastän ”det bara var det nödvändigaste”.

Ja, jävlar så förbannad man blir. Tjuven tar i de flesta fram talibanen inom oss. Vi vill vrida nacken av den jäveln.

Helt meningslös var dock inte upplevelsen. Jag körde till Åmål för att polisanmäla inbrottet. Det var förra lördagen. Naturligtvis var po

lisstationen stängd. Men en hjälpsam polis – jag ska aldrig mera säga Fucking Åmål – släppte in oss. Tålmodigt tog han emot min hustrus inbrottsanmälan.

”Är du helt ensam här?” frågade jag polismannen.

”Ja. Men vi har folk på fältet. En radiobil med två man.”

”Och de ska klara av hela Åmål …”

”Nej. Hela Dalsland.”

Från gränsen med Värmland i norr till gränsen med Västergötland i söder, från Vänern i öster till norska gränsen i väster är Dalsland 3 700 kvadratkilometer med 45 000 invånare.

De hade alltså denna eftermiddag, denna kväll och denna natt en radiobil med två poliser och en samordnare i Åmål att förlita sig på.

”Vad gör du om det sker ett mord i Mellerud?”

”Jag får kalla på hjälp från ett annat län.”

”Dalsland måste ha det värst i landet?”

”Nej, Värmland är värre.”

Hustrumisshandlare, rattfyllon, bråkstakar på dansbanor och tjuvar vid kyrkor kunde känna sig säkra på att få verka ostörda av polis. I förbigående sa polismannen till mig: ”Inga spår efter gärningsmannen – din anmälan kommer genast att läggas ner.”

Jag hade på väg till Dalsland på bilradio hört ”Studio Ett” från Umeå. Frågan (med svaret underförstått) löd: ”Ska polisen verkligen ägna sig åt att utreda småbrott som cykelstölder i stället för att koncentrera sig på ekobrotten?” Efter inbrottet in min bil tänkte jag: Ha! Hellre tio Lars-Erik Pettersson på fri fot än en enda tjyv på p-platsen i Fröskog.

För tjuvar ska gälla nolltolerans. Men människor är så uppgivna kring ”småbrott” att de inte ens tar kontakt med hittegodsexpeditioner. Efter närpolisreformen finns i Göteborg City bara fyra patrullerande bilar och ingen enda polis till fots. På Lidingö finns i veckoslutet ingen enda polisman i tjänst.

Jag har fyra frågor: Känner myndigheterna till denna katastrof? Har rikspolischefen hört om det? Och justitieministern?

Har de slagit larm till regeringen?

Om inte så gör jag det. Här och nu.

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM