Kungen blev avsatt – och försökte sälja Gotland

KOLUMNISTER

Vid den här tiden på hösten år 1439 hände något märkligt på Gotland. Efter en lång och hård maktkamp hade Sveriges kung, Erik av Pommern, blivit avsatt. Han rafsade åt sig kronoskatten och andra dyrbarheter och flydde till gutarnas ö, som var det sista han hade kvar av sitt rike. Han slog sig ner i den då imponerande fästningen Visborg och med borgen som bas inledde kungen ett nytt liv som sjörövarhövding på Östersjön. Han skulle stanna kvar i tio år.

Sjörövare har i alla tider härjat på haven, även på det numera så fredliga Östersjön. Värst var det under 1300- och 1400-talen då periodvis flera tusen sjörövare gjorde Ös-tersjöns böljor ytterst osäkra. Piraterna jagades av kronans knektar, men lika ofta kunde de vara understödda och utsända av kungen i kampen mot landets fiender. De fick då, mot en viss ersättning till kronan, härja fritt mot att de bara angrep fiendefartyg, Hansans skepp.

Men de tyska Hansastäderna svarade med egna sjörövare. Historikerna tror att det under en lång period av 1300-talet fanns långt över hundra piratskepp i Östersjön. Pirater angrep också städer som Malmö, Köpenhamn och Bergen i Norge medan de, under den nordiska maktkampen, länge kunde söka trygg hamn i Stockholm, som då var ett rent sjörövarnäste.

Det finns många skildringar om det skoningslösa kriget mot piraterna. I Lybeck berättas om en misslyckad piratattack mot ett handelsfartyg. Sjörövarna övermannades av fartygets besättning och togs till fånga, men de var så många att kedjorna ombord inte räckte till för att hålla dem fängslade.

Då tog sjömännen ett stort antal tomma tunnor som fanns ombord. Hål borrades i det ena locket, en pirat stoppads i varje tunna så att bara huvudet stack upp. Locket spikades igen och sålunda fördes sjörövarna till Lübeck där de blev dömda till döden och halshuggna på torget.

Under den här tiden blev Visby sjörövarnas viktigaste hamn, men de besegrades 1398 av Tyska orden som sände 4_000 riddare och knektar med 400 hästar till ön för att skapa ordning. Sjörövarna jagades bort och de icke ont anande nya pirater som dök upp halshöggs omedelbart. Vid sekelskiftet mellan 1300- och 1400-talen var läget ganska lugnt i och omkring Gotland, tills maktkampen ökade igen i Sverige och Erik av Pommern jagades över till Gotland för att återuppliva den gamla näringen.

Erik, som var systerson till unionsdrottningen Margareta, hade redan som fjortonåring krönts till kung över de tre nordiska länderna. Han var cirka 190 cm lång, en ståtlig och charmig man, gift med Filippa, dotter till engelske kungen.

Erik reste mycket i sitt stora rike, som då var det till ytan största landet i Europa. Han hade täta kontakter med regenterna i Europa, hans kusin var tysk-romersk kejsare och hans svåger blev kung av England. Under en resa till kusinen fortsatte Erik ända ner till Jerusalem. Han var den förste svenske kung som besökte den heliga staden.

Eriks mål var att bygga upp den nordiska unionen som ett bålverk mot Hansan och den Tyska orden, en politik som ledde till många och långa krig. Under de konflikterna ökade missnöjet i Sverige med kungen, motståndet exploderade i Engelbrekt Engelbrektssons uppror i Bergslagen, ett uppror som till slut ledde till att Erik av Pommern fråntogs kronan och flydde till Gotland där han inledde sin nya karriär i ständig och ursinnig brevväxling med makthavarna i Sverige, Danmark och långt ner i Europa.

I ett visst skede försökte han sälja Gotland till den nye kungen av Sverige, Karl Knutsson Bonde. Men herrarna kunde inte komma överens om priset. Erik ville ha 300 000 silvermark, vilket var en enorm förmögenhet, men kanske ett korrekt pris för denna ovärderliga ö. Då Karl Knutsson protesterade svarade Erik att priset nog var det rätta med tanke på att han ”var en fattig fördriven konung med ett helt litet område, han kunde väl behöva något att leva av”.

Efter tio år som piratkung kom Erik och svenska regeringen överens om ett byte – han skulle få byta Gotland mot Öland och Borgholms slott där. Men i sista minuten byttes även Öland mot en ekonomisk uppgörelse med den danske kungen Kristian I, varpå Erik kunde segla till sitt ursprungliga hemland Pommern, som ligger i Polen i dag.

Där slog han sig ner i sätesstaden Darlowo (som då hette Rügenwalde). Han levde i ytterligare tio år, fortfarande fullt aktiv, konspirerande och brevväxlande med furstar och regenter i Europa. Han avled sjuttiosju år gammal, en för den tiden imponerande hög ålder.

Fästningen Visborg stod kvar på Gotland ända tills danska armén lät spränga sönder den bit för bit år 1679, kort därefter lämnade danskarna Gotland för sista gången. I dag finns bara några murrester kvar nere i hamnen.

Namnet Visborg dök upp igen då Oscar II:s son Oscar gifte sig icke-kungligt och fråntogs sin prinstitel. Han blev då 1892 greve av Wisborg. Titeln övertogs sedan även av f d prinsarna Sigvard, Carl Johan och Lennart Bernadotte.

ARTIKELN HANDLAR OM