Husdjuret är bara ett substitut för partner

KOLUMNISTER

Trampar jag i ett getingbo kan jag inte låta bli att stå kvar och se vad som händer. Efter förra kolumnen var de kritiska mejlen i min inkorg många och svavelosande. Att inte förbehållslöst älska husdjur visade sig vara en mycket öm tå. Men jag finner ändå något skevt och väldigt ologiskt i att bry sig om djur in absurdum. Jag skattar inte människor högre än djur. Allt liv ska respekteras, men en civilisation som tenderar att värna andra arter högre än sin egen är nära undergång. Som när nazisterna 1933 genomdrev starka djurskyddslagar men gasade ihjäl sina likar.

Det räckte med att skriva ”hundar luktar illa” för att utlösa totalt ursinne och kommentarer av typen: ”Jag trodde inte att det kunde finnas sådana idioter som du i västvärlden!” eller ”Hur i helvete vågar du överhuvudtaget skriva en artikel om djur, så som du gjorde!” Och detta i ett land där vi förfasar oss över dem som förolämpas av någon vilksk rondellhund. En skeptisk kolumn om djur och vi upprörs som om vi bekände oss till någon absurd, fanatisk sekt där djur är heligare än både gudar och människor.

En läsare skickade mig bilder på nödlidande katter. Ja, visst är det hemskt med bajs i pälsen. Få saker engagerar som sommarkatter, apan Ola och den missbildade noshörningsungen Nelson. Men att gråta över deras öden samtidigt som Läkare utan gränser meddelar att 13 698 barn dör, varje dag, till följd av akut undernäring, det är cyniskt. Omänskligt.

Kanske är djurvurmen ett sätt att skjuta ifrån sig vetskapen om miljöförstöring, u-ländernas misär. Göra världen mer hanterbar genom att regrediera tillbaka till mellanstadieåldern, då det värsta som kunde hända var att bli vald sist på gympan och sedan gå hem och gråta i pälsen på sin kanin.

Studenter, arbetslösa och pensionärer har inte råd att gå till

doktorn, men vid minsta hicka ska katten till veterinären. När en schimpans förlöjligas i reklamfilm blir det indignerade rubriker. Hundar bär koftor och mössor ...

Vår enorma kärlek till djuren ställer till det ibland. Tänker på damen i Växjö som inte hade sjuttio katter i lägenheten av illvilja, utan för att hon av kärlek inte ville göra sig av med en enda. Har psykiatrin förresten något namn på fenomenet?

Och vad är det för bisarr lust som får oss att avla sönder djuren? Ordna täppta persernosar och mopsögon som faller ur sina hålor. Vi förmänskligar djur så till den milda grad att det kanske bara är en tidsfråga innan vi börjar plastikoperera dem. Har inte Paris Hiltons chihuahua sett något hängig ut på sistone? Dags för en ansiktslyftning och lite botox?

Det vilar någonting ensamt och tragiskt över ett samhälle där man nästan gullar ihjäl sina husdjur men knappt vågar hälsa på grannen. I en socialt karg miljö blir djur räddningen, då de ger villkorslös kärlek i en annars kravfylld tillvaro. Men är det inte lite tveksamt att kalla det kärlek när en varelse befinner sig i total beroendeställning till sin husse eller matte?

Vad är det för fel på oss som har så svårt att komma överens med andra människor? Antalet ensamhushåll ökar dramatiskt, och så även antalet sällskapsdjur. Näst efter hund och katt är fiskar vanligast. Den ensamme och guldfisken – jag kan inte tänka mig en bedrövligare syn. Relationer till sällskapsdjur tycks mig alltför ofta vara ett futtigt substitut för mogna, jämlika förhållanden vuxna människor emellan.

ARTIKELN HANDLAR OM