En berättelse om kärlek och död

KOLUMNISTER

Nyligen var kungen och drottningen närvarande vid en begravning i Skåne, sedan en god vän tragiskt avlidit. Aftonbladet och Expressen hade stora reportage med bilder och allt, bakgrund och kända begravningsgäster.

Det säger jag ingenting om; våra läsare är av för mig okänd anledning vansinnigt intresserade av vad kungafamiljen har för sig.

Den drabbade familjen ägde godset Rössjöholm i nordvästra Skåne. Trots att åtskilliga kändisar omnämndes i reportagen letade jag förgäves efter Frans G Bengtsson.

Frans G Bengtsson (född 1894) växte upp på godset där hans far var förvaltare; hans farfar hade varit träskomakare i östra Skåne. Frans G har skrivit en charmerande bok om sin uppväxt, "Den lustgård som jag minns".

Godset ägdes av baron Rosenörn-Lehn, en dansk släkt, och ägs nu av en ättling, också baron. Godsförvaltare Bengtsson och hans barn bodde i förvaltarbostaden, som nu är ett litet museum. De fick, efter vad jag kan förstå, aldrig komma in på herrgården. Dock gav baronen den begåvade pojken 500 kronor i terminen så att han skulle kunna studera; mycket pengar på den tiden, som det heter.

Bygden är, skriver Frans G, "ett av de vackraste ställena i Skåne". Det finns två sjöar, Rössjön och Västersjön, och jag kan garantera att det är en underskön trakt, mellan slättland och skogsbygd. Frans G nämner särskilt "sjöarna, ljungen, mossarna, furorna", och jag återkommer strax till ljungen.

Den anslående begravningen för drygt en vecka sen, med kungapar och fint folk, ägde rum i sockenkyrkan. I tidningarna kallas kyrkan "Tåssjö" men Frans G stavar "Tossjö". Han berättar att klockaren, som också var traktens skräddare, ibland hade problem med "en mängd råttor i orgelpiporna, varvid späda råttungar pepo fel ton".

På andra sidan landsvägen låg fattighuset, där man hade inhyst den småskola som Frans G först gick i, en promenadväg på fem kilometer i vardera riktningen. Senare kom han till en skola i Kolbäckstorp, sju kilometer bort.

Det mesta i sitt författarskap skrev Frans G i föräldrahemmet; till Lund reste han då och då för att låna böcker på Universitetsbib-lioteket. Men hans mest kända bok, "Röde Orm", skrev han i en "hydda" vid stranden av Rössjön. Det var från den här trakten som Orm och hans vän Toke gav sig i väg på sin vikingafärd.

Det var en intressant tid, vid övergången från den gamla asatron till kristendomen och kristna missionärer kom resande från Europa. I Skåne ökade antalet präster och "kyrkor byggdes på slätten; och de gamla gudarna började komma ur bruk utom i sjönöd och vid kreaturssjukdom."

Tidigt läste jag Frans G Bengtsson och beundrade hans språk och humanistiska lärdom, särskilt i essäerna, fast jag ogillade hans konservativa åsikter och gnäll om nutidens uselhet. Han var otidsenlig och är det än; dock kan jag hålla med honom om att omfångsrikt pladder ofta drabbar oss, även i spalter där vi väntar oss mera.

Frans G skrev om Karl XII alltför positivt; det dröjde länge innan jag läste den boken. Men han skrev en ödestragedi, ett krönikespel, likt Shakespeares kungadramer. Det är något annat än dagens kult av Karl XII; han kallade nazisterna "kriminaldårar". Det fanns en kulturkonservatism som såg nazisterna som vulgära folktalare.

I dessa tider med alla dokusåpor, där även kungafamiljen blivit del av underhållningsindustrin, tänker jag på en väl så god berättelse om kärlek och död som Frans G berättar om i dikten "Vid slutet av sagan om Tristan och Isolde".

Under alla år har första strofen surrat i mitt minne, och nu är vi tillbaka till ljunghedarna vid Rössjöholm. Jag fäste mig vid den vackra verbformen "förklungen", en participform av "förklinga". Versens form påminner om medeltida trubadurpoesi.

Nu är sagan

slut, förklungen

deras kärleks sång,

fylld av klagan,

röd, som ljungen,

breds vid solnedgång.

Från de bråda

ödestingen,

sorg och tungt begär,

ha de båda

gått där ingen

återvändo är.

Jag kan citera den ur minnet, inte minst nu när jag från min skrivarstuga kan blicka ut över höstljungen.

Gunnar Fredriksson