Mejla

Staffan Heimerson

Nu behöver vi mer av Puerto Rico i Europa

VILL BRYTA SIG LOSS Katalanerna röstade för att bryta sig ur Spanien.

Foto: AP

KOLUMNISTER

Det har definitivt gått för långt. Alla ska ha sitt eget land.

Katalanerna markerade, om än otydligt, i val i söndags, att de vill dra sig ur Spanien.

Skottarna håller om ett drygt år folkomröstning om de ska bryta sig ur Storbritannien.

Flamländarna vill slippa att vara medlemmar i samma land, Belgien, som de ekonomiskt utsatta vallonerna.

Tjeckoslovakien var tills för tjugo år sedan  e t t   land. Men tjeckerna gjorde sig kvitt slovakerna som fick ett eget land. Resten blev Tjeckien. Nu signalerar en landsdel där, Mähren, att den inte vill leva med andra halvan, Böhmen.

Sydtyrolen på Alpernas sydsida är en av de mest angenäma delarna av Italien. Men när sydtyrolarnas arbetslöshet är lägre och deras levnadsstandard högre och de talar ett annat språk, tyska, så rör de sig med krav på självständighet.

Schlesien ligger i Polen men vill ha erkännande som ett eget folk.

Detta är inte likgiltigt. Det är en trend. Europa är utsatt för atomklyvning. Där vi drömde om färre gränser blir det fler.

Denna accelererande fragmentisering gör, att om Skåne bryter sig ur Sverige (en inte helt orimlig tanke) så följs det säkert som amen i kyrkan av att det högfärdiga Österlen utträder ur Skåne.

Alla har de stöd i FN:s deklaration 1514: ”Alla folk har rätt till självbestämmande. Med stöd av denna rätt får de fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.”

Ja, folkslag och etniska grupper är olika och har ibland gemensamma värderingar som de vill skydda. Det lade grunden för staten Israel och det lägger grunden för Palestina. Så tillkom Kosovo. Det var både nödvändigt och rättfärdigt. Så ska ske också med ett Tibet och ett (eller flera) Kurdistan och ett Västsahara.

Några har odlat nationalism för att med den som täckmantel försöka ensamt förfoga över ett lands tillgångar; så var det med Katanga och kanske också Biafra.

Nationalismen i form av nationalstater är en modern företeelse, påhittad i romantisk yra 1800-talets början som protest mot den franska upplysningens centralism.

Nationalismen är i princip osund. Dess viktigaste beståndsdelar är chauvinism och xenofobi. Chauvinism yttrar sig i trångsynt inbilskhet: våra fotbollsspelare är bättre än era. Xenofobi är värre, en sjukdom, som enligt National-encyklopedin visar sig i ”en intensiv, irrationell rädsla för främlingar. Den kan bidra till etniska fördomar och invandrarfientlighet.” (Om den är obotlig blir du nazist eller söker medlemskap i Sverigedemokraterna.)

Nationalism förgiftar. En av mina favoritskribenter, Nathan Shachar i Dagens Nyheter, noterade: ”Anden är ute ur flaskan, och går inte att stoppa tillbaka. Också folk vars hela väsen och läggning var främmande för nationalism, som judar, katalaner, palestinier, libaneser och syrier, tar nu sina nationella rättigheter på lika stort allvar som Europas tusenåriga ’äkta’ nationer.”

Pulvriseringen är inte helt ny. När jag var liten talades mycket om ”de 5 stora” (jag antar, att det var andra världskrigets segermakter som avsågs). Tidningen Allers publicerade då en artikelserie med titeln ”De 5 små” som inspirerade mig att under mina första resor som tonåring lifta till dem – och visst hade de alla egen historia och egna flaggor.

Där var Andorra i Pyrenéerna som numera reducerat sig till en vulgär shoppingmall med skidliftar i fonden. Och Luxemburg i krysset mellan Frankrike, Belgien, Tyskland och (nästan) Holland. Det skulle kunna höra till vilket av länderna som helst men har sitt eget språk; det låter som en halssjukdom. Och Monaco vid Medelhavet som genom miljardärsinflyttning fått en prisnivå som tvingar monegaskerna att flytta till grannländerna. Och San Marino, inneslutet i Italien, som försett mig med ett enda meningslöst minne, nämligen att där såldes rent brännvin tappat på champagneflaskor varför vi nordeuropeer kunde lura tullen. Och Liechtenstein, en tjuv- och penninggömma som inte ens förmår att förvalta sina bankhemligheter.

I en tid då vi inte längre samlar på frimärken är de fullkomligt meningslösa länder. Sådant är dock inte det minsta av alla, Citta Vaticano, Vatikanstaden (obs! det heter inte staten). Den har i alla fall en egen affärsidé: att saluföra Gud i sin egen design.

Bilden av statsbildningar är inte entydig. Det var en välsignelse att se de ondskefulla federationerna Sovjetunionen och Jugoslavien bräckas upp till en mängd nya länder. Några av dem blev till och med demokratier.

Och omvänt – Schweiz med så aparta grupper och fyra språk (minst) håller ihop som ett land. Och i veckan kom ett exempel från Karibiska havet: Puerto Rico, en ö med spanska som språk, vädjade efter en omröstning: kan vi inte få vara en del av det riktiga Amerika och bli stat nr 51 i United States of America.

Det är sådant som vi behöver se i Europasfären. Annars blir det bara den ena Republiken Jämtland efter den andra.

JUST NU LÄSER JAG...

 … mästerreportern Jan Mosanders memoarer, ”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare”. Han är detaljrik. Med ett finlandssvenskt temperament och en lakonisk humor tar han vara på poängerna. Det är, slår det mig, möjligen oroande att  a l l a  journalister ger ut memoarer. På bordet har jag den mest frustande livsbejakande av dem alla, Herman Lindqvists ”Mitt i allt”, den lättsamme Tommy Engstrand med ”Mästare jag mött”, den noggranne Lars Adaktusson med ”Världens bästa story” och Björn Kumm, den verklige världsreportern, med ”Uppdrag världen”. Det smickrar mig, att jag som chef, kollega eller konkurrent har en roll i alla fem.

PÅ DAGENS NYHETES WEBB..

 … finns på kultursidan under rubriken ”Johan Thente” det här budskapet: ”Lemmen lik pekfingret i fråga om hårdhet och rörlighet närhelst så önskas.” Detta står i DN dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Är det fler än jag som står frågande?

JAG HADE FEL...

 … när jag i min förra kolumn beskrev förändringarna i den amerikanska södern och sa att BMW:s amerikanska fabrik ligger i Alabama. Men, upplyser mig BMW:s informationschef Michael De Geer, den ligger i Spartanburg, South Carolina, en annan sydstat. Tack – och förlåt.

Av: 

Staffan Heimerson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Staffan Heimerson