Sverige är lika unket som på Strindbergs tid

Foto: Kacper Pempel / REUTERS
KOLUMNISTER

Runt mig söker sig människor till klubbar. Inte vanliga klubbar som man ber om medlemskap i, klubbar som har stadgar, årsmöte och ett tydligt syfte med sin existens.

Klubbarna jag talar om är informella och därför viktigare än de vanliga med årsavgift och vald styrelse.

Häromdagen sa en person jag högaktar och vars omdöme jag litar på till 94 procent:

Ivar Arpi har delat din krönika.

För er som inte känner Arpi kan jag berätta att han är ledarskribent på Svenska Dagbladet och en karl med väldigt tydlig högerprofil. Jag har förstått att Arpi är avskydd i kretsar där jag ibland rör mig.

Personen som varskodde om att Arpi kunde misstänkas godkänna min text ville i all välmening varna, men inte uttryckligen. Det räckte med att säga att Arpi delat krönikan. Outtalat budskap: farlig mark, vad ska dina naturliga allierade säga, vem vet vad twittrarna kommer att ta sig till? Och så vidare.
Jag varnades för uteslutning ur klubben.

Informell klubbverksamhet har alltid funnits och särskilt i den babblande klassen som jag tillhör. Den har blivit allt viktigare. Det beror på internet. Nätet skulle bli en befrielse för det demokratiska samtalet men liknar ofta gyttjebrottning. Alla hejar på sina lag, sina klubbar. Jag känner journalister som är besatta av likes och digitala ryggdunkningar. En sa att han undrar vad han gjort för fel om han inte får beröm.

Spegelbilden av berömmen är angrepp från den andra klubben. Det är lika bra, ibland bättre, ty det bekräftar min betydelse. Om 100 personer hatar mig på Twitter vittnar det om att mina ord har tyngd och att jag är en kontroversiell skribent, en mediapersonlighet.

Eftersom medlemskapet i klubben är osynligt blir de synliga etiketterna desto viktigare.

Följaktligen matas vi ständigt med att personer är vänster eller höger eller liberaler eller något annat. Aftonbladet publicerade nyligen en huvudledare med rubriken: "Katalansk nationalism är vänster". Det var bruksanvisning som sa att de katalanska nationalisterna är okej. Vore de katoliker som demonstrerade med bibeln i hand hade de inte varit okej.

Det tycks som om det kritiska och självständiga tänkandet försämras när etiketterna blir viktigare. Jag tror inte den ryska propagandan och aggressionen mot Ukraina – då ukrainarna utmålades som nazister – hade varit lika framgångsrik för tio eller tjugo år sedan.

Om jag minns rätt kallade Strindberg sin tids informella klubbar för ”partier”. Han ägnade mycket kraft åt att klä av dem. Det informella klubbväsendet bidrar nämligen till förljugenhet och svågerpolitik i samhället.

Ta den numera så ökände Kulturprofilen i Stockholm. Hans sexuella härjningar var möjliga för att han tillhörde den rätta klubben, han var en i det rätta gänget runt Akademien och därmed skyddad.

Sverige är ett lika unket samhälle som på Strindbergs tid.

ARTIKELN HANDLAR OM