Var går gränsen för vad som ska få övervakas?

KOLUMNISTER

Under den andra dagen av Akilovmålet i Stockholms tingsrätt var kön till entrén borta, och journalisterna något färre. Åklagarsidan fortsatte sin sakframställan med att i detalj presentera sin bild av Akilovs förehavanden den 7 april. Genom uppkoppling till hemmanätverket och uppkoppling från Akilovs telefon till olika master i Vårby Gård fick vi veta var dagen inleddes, och sedan följde en detaljerad och tidsmässigt preciserad resa genom Stockholm hela vägen fram till 14.53, då lastbilen börjar rulla nedför Drottninggatan.

1 av 4

Åklagarsidans sakframställan är gedigen, och åhörarna förstår precis vad Akilov har gjort innan dåden. Hur han åkt tunnelbana, hur han gått förbi Coop, Systembolaget och 7-Eleven längs Odengatan, hur han spelat in trohetsvideor helt öppet, och hur han rört sig i området kring lastbilen innan han faktiskt tagit den i befattning.

Obehaglig kunskap

Såhär i efterhand är det obehaglig kunskap. Såhär i efterhand är det frestande att tänka på vad som skulle ha hänt om någon reagerat på det där fingret i luften och de där ramsorna när han spelade in videon i det vackra vårvädret vid Vasastan. Frestande att tänka på vad som hade hänt om det kommit en mötande bil på den smala, enkelriktade Holländaregatan, bara minuten innan
Akilov svängde ut på Drottninggatan. Frestande att fundera på varför inte chattkompisen i Örkelljunga larmade polisen efter samtalen med Akilov.

Det är överhuvudtaget en märklig situation att i detalj kunna kan följa Akilov under tiden fram till dådet, men veta att vi var helt ovetande innan. Det är nu viktigt att inte ska dra förhastade slutsatser utifrån ett enskilt fall, om än ojämförbart i sitt slag. Man vi bör nog alla fundera på den där gränsen mellan samhällets behov av övervakning och den enskildes rätt att slippa bli
övervakad.

Likheter med Lundin Pettersson

Själv tänkte jag på Anton Lundin Pettersson. Även om hans syfte och dåd skiljer sig markant från Akilov, är det trots allt så mycket som är lika mellan dessa två moderna gärningsmän.
Ensamagerande men inte ensamma. Omöjliga att upptäcka, men spårbara i efterhand. En vilja att påverka samhället i någon riktning, och inhämtat stöd från de mörka delarna av nätet. Lundin Petersson på vissa forum, Akilov på andra.

En typ av modern gärningsman som utmanar våra sätt att värna medborgares integritet, eftersom de inte förbereder sig på sätt som polis upptäcker. Eftersom de inte vinner stöd av kända grupper, utan anonyma individer bakom alias, långt bort från sajter i allmänhetens ljus.

Så var går gränsen för vad som ska få övervakas? Medan åklagarnas 3D-kamera tog oss längs med Drottninggatan under dagens förhandling är det lätt att känna en enorm vilja till såväl mer avlyssning som fler kameror på offentliga platser. Men frågan är nu inte så enkel, eftersom det i grunden handlar om vilken typ av relation mellan stat och medborgare vi önskar.

I detta resonemang når man till slut alltid klyschan om att vi inte kan förhindra dessa moderna, svårupptäckta gärningsman så länge vi vill ha öppna, moderna samhällen. Och det är förstås djupt otillfredsställande att komma dit efter att ha fått se blodspåren på Drottninggatan, fotade några timmar efter attacken.

Men hur skulle vi annars göra?

Här är bevisen mot Akilov 00:45
1 av 2