Mejla

Jan Guillou

Man måste inte vara kommunist för att vara emot folkmord

Palmes dubbelspel Tillsammans med Nordvietnams ambassadör Nguyen Tho Chanh demonstrerade Olof Palme mot Vietnamkriget redan 1968. Sedan kom ­IB-affären - och Palme förlorade en generation av möjliga vänstersympatisörer.

40-årsjubiléet vid vietnamesernas seger över USA passerade i tysthet på våra ­borgerliga ledarsidor. Det kan man förstå. Deras hållning till Vietnamkriget var med få undantag skamlig. Desto gladare kommer de nog att ­senare i veckan fira 70-årsjubiléet av slutet på andra världskriget eftersom den gängse, och felaktiga, borgerliga uppfattningen är att det var USA som besegrade Hitlertyskland.

Just den propagandamyten, att det var USA som räddade Europa från nazismen, lever och frodas än i dag bland borgerliga politruker och ­debattörer. Det är en hållning som mer liknar politisk fanatism, eller ­religiös tro, snarare än vanlig enkel historiekunskap.

Och det var just denna vanföreställning om vår tacksamhetsskuld till USA som ledde borgerligheten och den äldre generationen inom ­socialdemokratin käpprätt fel under Vietnamkriget. USA kunde inte ha fel. Om USA bombade vietname­siska risbönder så var det rätt. Följaktligen var kritik mot USA:s krigsförbrytelser i Indokina - man dödade över tre miljoner människor - orättfärdig kritik. Och de som framförde sådan kritik måste man avfärda som kommunister.

Enfaldigare politisk analys är svår att föreställa sig. Rent ideologiskt behöver man inte vara vänstrare än kristdemokrat för att vara emot folkmord. Till och med en folkpartist borde ha kunnat avfärda den amerikanska motiveringen till kriget, att man försökte rädda världen från kommunismen.

Det kallades dominoteorin, tanken att om den kommunistiska ­befrielserörelsen som bekämpade militärdiktaturen i Sydvietnam ­segrade så skulle Vietnam ”falla”. Och därefter skulle grannländerna ”falla” som dominobrickor. För att rädda de indokinesiska nationerna från att bli kommunistiska skulle man alltså ösa brandbomber över deras byar tills de blev demokratiska. Det är en tankegång som bara kan sluta på ett sätt, i en av de mest cyniska paroller som någonsin ­formulerats: ”Hellre död än röd.”

Den svenska socialdemokratins gigantiska misstag var nu att ställa sig på de USA-vurmande borgarnas sida. Man kommuniststämplade den svenska solidaritetsrörelsen med Vietnam, bussade säkerhetspolisen på oss, behandlade oss som nationellt opålitliga medborgare som måste avskärmas från att få känsliga jobb.

Till socialdemokratins mer löje­väckande manövrer hörde försöket att bygga upp en konkurrerande ”kommitté för fred i Vietnam” som skulle vara rumsrent anti-kommunistisk, avhålla sig från ohemul USA-kritik, inte nämna ord som folkmord och krigsförbrytelser men hoppas på förhandlingar och fred i allmänhet.

Det kan inte ha varit lätt att vara SSU:are vid den här tiden. Men visst fanns det en yngre generation social­demokrater som insåg vilken katastroflinje partiet slagit in på. Och Olof Palme gjorde dramatiska insatser för att markera en radikalt annorlunda linje. Redan 1968 deltog han, då som kommunikations­minister, i en Vietnamdemonstration tillsammans med Nordvietnams ambassadör och vid julbombningarna av Hanoi 1972 - när tre år återstod av kriget - jämförde han dessa krigs­förbrytelser med kända nazistiska illdåd och retade förstås den amerikanska administrationen till van­sinne. Det finns ingen anledning att ifrågasätta Olof Palmes ärliga engagemang. Men det var dubbelspel.

Det följande året 1973 kommer IB-affären då det visar sig att inte ­bara den civila säkerhetspolisen har sett Vietnamdemonstranter som ­rikets huvudsakliga fiender. Den ­socialdemokratiska regimen hade under åratal byggt upp en egen, ­paramilitär, spionorganisation med uppgift att jaga Vietnamdemonstranter och andra ”kommunister”. Där förlorade Olof Palme den ­generation av intellektuella med ­vänstersympatier som han ­hade kunnat vinna. IB ­spionerade dessutom på Vietnam åt USA. Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ”överklasspojkar” (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre.

Men missförståndet att man måste ­vara kommunist för att vara emot folkmord hade också spritt sig i demonstrantleden. Den ­borgerliga och socialdemokratiska propagandan med det innehållet ­hade fått alldeles för många av oss att tro att vi var kommunister, att det var det som krävdes för att vara emot napalmbombning av civila ­offer.

Den saken klar­gjordes dramatiskt den 1 maj 1975 när vi samlats över 50 000 människor på Norra Ban­torget för att fira det hart när otroliga, vietname­sernas militära seger över super­makten USA. Där, 16.30 på eftermiddagen, tog vänster­vågen slut.

Nästa dag blev det svårt att vara kommunist när själva motorn, ­Vietnamkriget, tagit slut. Men hade någon sagt denna dag att Sverige i en inte alltför avlägsen framtid kommer att delta på USA:s sida i nya idiotkrig i Asien som också skulle förloras, så hade vi betraktat denne någon som spritt språngande galen.

Den dystra men ständigt åter­kommande slutsatsen är alltså att av historien lär vi inte så mycket som vi borde.

Denna vanföreställning om vår tacksamhetsskuld till USA ­ledde borgerligheten och den äldre genera­tionen inom ­socialdemokratin käpprätt fel ­under Vietnamkriget

För övrigt anser jag att …

… det räcker med en enda fråga till dårpippigänget som fortfarande hävdar Thomas Quicks skuld: Tror ni att han var skyldig till också de övriga 31 morden som han erkände?

… dagisordet ”sjukt” bör portförbjudas i Aftonbladet. Särskilt när det gäller att beskriva en ishockeymatch.

… ordet ”våldsbejakande” är lika ­fånigt som innehållslöst.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM

Vietnam

Olof Palme

USA