Mejla

Malin Wollin

Folksport att moralisera över vad vi mammor gör

KOLUMNISTER

Den nionde januari 2013 fick jag mitt fjärde barn och han var så vansinnigt efterlängtad. 

Jag låg nedborrad men samtidigt uppbullad i mitt fort av kuddar med mitt barn och var exakt så hormonell och lycklig och glad och ledsen och halvdeprimerad som man är som nyförlöst. Ett euforiskt litet offer med blödande sköte som ömmar och såriga bröstvårtor som måste användas. 

Som jag ligger där och har känslosvall i kroppen och xyolcain på stygnen så har jag bara en tanke i huvudet: 

”HUR klarade jag mig utan Iphone med de andra barnen?”

Varsågoda att förfasa er, att moralisera över vad mammor gör är en folksport.

Jag hade själv svart bälte en gång i tiden. Men vet ni, att med ålder och erfarenhet så har jag gått och blivit analytisk och kritisk till kritiken och hur mycket jag än sympatiserar med barnmorskornas omsorg om de små barnen så är de en del av ett problem. (Kvinnoskuld.)

När jag skriver detta sitter jag och betraktar min snart treårige son som om han är Jesus nedstigen. Jag tänker att han inte har ett enda problem i världen och hade han det så skulle det minsta av de problemen vara brist på uppmärksamhet och kärlek. 

Vi andra fem gör nämligen ingenting annat än att titta på honom och älska honom för att han gör extremt unika saker som att ”vakna på morgonen” och ”finnas till”.

Jag tycker att det är fint att barnmorskorna drar en lans för barn som blir ignorerade och övergivna till förmån för Facebook och Candy Crush, frågan är bara vad de baserar sin oro på. För om vi ska säga till mammor att de skadar sina barn genom att inte se dem i ögonen medan de suger på brösten så vill jag gärna ha lite forskning på området. 

Och frågan är var den här oron fanns för tio år sedan, när jag ammade barn framför Cain Dingles otrohetsaffärer i Hem till gården. Inte så mycket ögonkontakt när man har en TV med dyrt kanalpaket.  

I går eftermiddag satt mitt lilla jesusbarn vid sin söliga plats vid köksbordet och åt en smörgås med ost och inlagd gurka när en av hans systrar gick förbi och gav honom en kyss på huvudet. 

Han la sina händer över smörgåsen och sa högt ”Du får inte titta på mina gurkor”.

Vi skrattade och grät kärlekstårar och jag undrade för mig själv vilken instans i samhället som tar tillvara på söta och fantastiska saker som tvååringar säger. För nu hade vi en vinnare, sanna mina ord. 

Om jag så opererade in en Iphone 6S på insidan av mina ögonlock så skulle det inte påverka min syn på honom. 

Om något så har väl min smartphone räddat honom från att bli en psykiskt instabil fjortonåring som fortfarande ammas.

Så lugna ner sig nu med moralhysterin och fokusera i stället på att fler pappor kommer hem och ”ser sina barn i ögonen på ett aktivt sätt”.

Vi kvinnor har nämligen fullt upp med att amma och lägga bud på Tradera. 

Häpp!

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Malin Wollin