Filmbranschen misslyckas med att spegla befolkningen

Foto: TT
Svenska filminstitutet.
KOLUMNISTER

Min favoritfilm börjar med att mannen klär sig i brådska inför ett affärsmöte. Blicken är rolös och fötterna stampar. Hans skjortsnibbar är uppfällda, men försöken att knyta slipsen blir för flaxiga.

Frun kommer till undsättning. Hon svänger ihop en windsor, pussar på kinden och vinkar hejdå.

Klipp till förr i tiden.

I en serie starka scener förklaras upprinnelsen till hur den i hushållet som bär slips blivit så usel på att hantera den och vice versa. Något om en halshatande sekt, något om fruns praktikplats hos en skräddare.

 

Det är synd att filmen inte finns. Den ligger ännu bara på idéstadiet i författaren Eileen Curtrights huvud. Världen hade mått bra av att fördjupa två av tv-mediets mest slitna roller: slipsknyterskan och hennes svagmotoriske man.

I veckan slog Stockholms Feministiska Filmfestival larm om att allt färre filmer med kvinnliga regissörer visas i Sverige. 2018 var 80 procent av biofilmerna och 83 procent av dem på Netflix regisserade av män.

– Det är oroväckande. Film formar oss och våra föreställningar om oss själva och omvärlden, sa festivalchefen Stephanie Thögersen.

I skymundan ruvade en lika besvärlig siffra. Tre av fyra manus skrevs av män. Trots att fjolåret gav oss ”Amatörer”, ”Gräns” och ”Unga Astrid” som alla är åtminstone delvis skrivna av kvinnor så är killarnas historier i kraftig majoritet.

Antingen tror man att snedfördelningen beror på att kvinnor inte drivs av samma berättarlusta, eller så anar man någon sorts systemfel. Oavsett vilket är följden att vi blivit utan vissa historier.

 

Och nu kommer väl invändningarna om identitetspolitiskt dårskap, att det minsann inte krävs en kvinna för att skildra kvinnor, att mycket av ”Sex and the city” minsann hittades på av en Darren. Men det är inte för att få fler romantiska komedier som vi behöver tjejerna. De kan lika gärna arbeta med ännu en dyngdeckare, en superhjältevåffla i mängden, en röjarrulle om en biltjuv som jagas av ett brottssyndikat och söker skydd hos en sexig hemmafru. Om de vill. Eller om något helt annat, som att ge ett nya perspektiv på gamla klichéer.

Allt jag säger är att de är få. Det är ingen åsikt utan en numerär sanning.

 

Här kommer åsikten: det är dumt att Svenska filminstitutet inte arbetar hårdare med att jämna ut skillnaderna.

– Det finns en uppsjö av olika satsningar och stöd för jämställdhet, men de är i princip alltid riktade mot regissörer och producenter. SFI har haft seminarium i Cannes och lyft fram representationsproblemen, ändå hoppar man över vem som skriver historierna, säger manusförfattaren Malin Marmgren.

Jag frågar henne vilka konsekvenser det får.

– Om man nöjer sig med att Jan Guillous ”Hamilton” regisseras av en kvinna (Kathrina Windfeld) är man inte ärligt motiverad av att höra alla röster i samhället. Det är i manuset som historierna formas, men man pratar inte om det så som man pratar om regi.

I Sverige råder ingen brist på kvinnliga manusförfattare, det råder brist på utrymme. Vi berövas på deras vinklar, på deras fantasi. I ett öppet samhälle förtjänar alla grupper att bli lyssnade på, men i film och tv misslyckas branschen gång på gång med att spegla befolkningen.

Det är djupt problematiskt. Och surt. Jag vet inte din erfarenhet, men jag tycker att tjejer är roligast.

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM