Frågan får mig att börja svettas

KOLUMNISTER

Huvudet på sned, ett vänligt leende på läpparna.

- Var kommer du ifrån?

Det är en av de enklaste frågorna man kan ställa för att påbörja en konversation. Lite sådär

lagom nyfiket. Men jag börjar svettas så fort jag hör frågan.

Runtom i världen har jag nervöst börjat pilla med mina armband och undrat vad det egentligen betyder att komma någonstans ifrån. Kommer man verkligen från ett visst land? Och i så fall vilket? Där man föddes, där ens modersmål talas, där man växte upp, där man bott längst, där man bor nu, var kommer man ifrån?

Jag har blivit väldigt uppfinningsrik i mina svar. Men det var

inte förrän jag flyttade hit till New York som jag insåg hur pass kreativ man kan vara.

Här har alla en lång och komplicerad historia att berätta om var de kommer ifrån och hur de kom hit. Ok, jag medger att många historier är ganska långsökta men faktum är att nästan hälften av alla New York-bor är födda utomlands.

Ändå kan frågan vara en mina. Allt fler väljer att endast svara "Amerika" och sedan titta bort därför att allt färre vill behöva gå in på hur de kom hit.

Jag vet inte hur många morgnar jag har vaknat till presidentens röst på radion och undrat vad det var för en idiotisk idé att flytta hit, men häromdagen var det värre än någonsin. Just för att han tog upp frågan jag avskyr att besvara.

Bush pratade om den nya immigrationslagen han vill införa. 6000 man starka trupper ska skickas ner till den mexikanska gränsen, tredubbla elstängsel ska byggas i Arizonas öken, nya ID-kort ska tryckas med biomagnetisk teknik och jag vet inte vad mer. Allt för att skrämma bort objudna gäster.

Jag tryckte ut hans tal och använde det som lektionsmaterial till en klass jag undervisar på ett alternativt fängelseprogram. De flesta av mina elever är invandrare från latinamerikanska länder och alla lever de i ett New York långt bortom "Sex and the City".

De är inga mjukiskillar direkt. Vad de tyckte om Bush och hans tal och den nya lagen kan ni gissa er till själva.

Fernando föreslog att mexikanerna borde skjuta ner trupperna. Manuel funderade över stavhoppning som ett alternativ för att ta sig över gränsen i framtiden.

Carlos sköt plötsligt argt bordet ifrån sig och lutade sig bestämt bakåt. Sedan berättade han om sin ankomst till USA.

Med mörk röst beskrev han hur han betalade dyra pengar för att smugglas in i landet. I två dagar småsprang han igenom öknen i gassande sol. Hans skor blev så utnötta att han var tvungen att slänga dem och gå sista biten barfota.

En tidig morgon klippte han ett hål i stängslet och ålade sig över gränsen. Öknen såg likadan ut på den amerikanska sidan. Solen var lika stark, marken lika hård och het.

En gång i tiden bestämdes det att människor skulle få resa fritt mellan Mexiko och USA. I dag är det bara kapitalet som flödar, människor får kräla.

Carlos liftade till Kalifornien med en frukthandlare. Hans kläder var upprivna av taggtråd och sten, han var smutsig och luktade illa. Han

vågade inte ta in på något hotell utan sov på gatan i sex dygn tills en vän hjälpte honom på ett plan till New York där han fick jobb på ett kafé.

Det blev tyst i klassrummet när han var klar med sin berättelse. Det fanns liksom inte så mycket mer att tillägga. Men Carlos log avspänt och vände sig till mig.

- Och var kommer du ifrån egentligen?

För en gångs skull kom svaret snabbt och lätt.

- Från flygplatsen.

Svarade jag tacksamt.

Elin Lindqvist

ARTIKELN HANDLAR OM