Mejla

Martina Haag

Vad är svaret? Vad är svaret?

Publicerad:
Uppdaterad:

Nu simmar hon, så fort hon bara kan upp mot ytan, men då är det någon som har täppt igen hålet i vaken. Hon kommer inte upp! Hon simmar vidare under isen i panik, en gubbe kommer in i tunnelbanan och sätter sig mittemot mig, men jag märker det knappt, jag är så inne i Åsa Larssons nya bok, jag får nästan själv lite svårt att andas när syret börjar ta slut i dykartuben, nu försöker hon hacka ett hål i isen, men hon kommer aldrig att hinna, gubben mittemot mig pratar i telefon, ”Nejnej!” säger han, ”det ska du inte!”. Han pratar högre och högre och fastän hon nu krafsar med naglarna på undersidan av isen så kan jag inte riktigt koncentrera mig längre, för gubben pratar så otroligt högt. Som om man ska skoja med en kompis och prata riktigt skämthögt i en mobiltelefon.

Jag stänger igen boken demonstrativt och ser mig omkring i tunnelbanan, vart är vi någonstans? Odenplan svischar förbi utanför fönstret. Det är bara jag och den här farbrorn, en överklassgubbe i 65-årsåldern i brun trenchcoat och… men vad är det för en telefon han har egentligen? Är det en handsfree? En väldigt liten handsfree? Jag tittar utan att titta, men hur jag än smygkollar, ser jag ingenting som varken sitter i örat eller vid munnen. ”NEJ DET FÅR DU INTE GÖRA!” skriker farbrorn och jag får som en ispik i hjärtat, jag tar upp min bok igen, mest för att försöka verka normal. Som att det här är en helt vanlig situation som jag har total kontroll över.

Jag har nämligen upptäckt en sak. Gubben har ingen mobil. Ingen handsfree. Ingen telefon över huvud taget. Ingenting. Han sitter och pratar högt med sig själv. ”DET SKA DU LÅTA BLI!” vrålar han. Tåget masar sig sakta genom tunneln, det står nästan stilla, så glider det några meter igen och stannar till. Min tunnelbanevagn känns otroligt tom. ”NU SKA DU LYSSNA PÅ MIG, DET DÄR ÄR BARA DUMHETER, DU VET ATT DU INTE FÅR!” Herregud, vad är det nån inte får? Får göra någonting som är farligt? Farligt för mig? Och vem tror han att han pratar med? Med Gud? Pratar han med sig själv? Pratar han med någon osynlig? Det kan väl inte vara så att han tänker att han pratar med mig?

Jag stoppar ner boken i handväskan igen och reser mig upp så normalt jag bara kan, släntrar sakta därifrån, så långt bort som möjligt från gubben, så fort det bara går i min sega låtsasnormala takt, för om jag börjar springa kanske han får upp jaktvittring och rusar efter mig och då är det kört, för tåget står nu helt stilla inne i tunneln.

Jag fortsätter till andra änden av tåget. Långt borta genom fönstret i dörren mellan vagnarna ser jag några suddiga konturer i den andra vagnen, det är människor, vanliga vettiga människor med matkassar och arbeten. Det skulle kunna hända vadsomhelst inne i min vagn utan att de skulle märka något, men snart måste ju tåget åka vidare, det är inte normalt att stå stilla så här länge inne i en tunnel, det känns inte heller helt normalt att gubben nu reser sig upp och kommer gående åt mitt håll. Jag stirrar genom de dubbla glasrutorna i dörrarna-mellan-tågvagnarna och hejdar en impuls att börja banka som en dåre på fönstret för att kanske lyckas få någon form av uppmärksamhet från dom i andra vagnen.

Gubben kommer närmare och närmare och skakar på huvudet och mumlar ”nejnejnej” och ställer sig tillslut väldigt nära mig, jag försöker fortfarande upprätthålla någon slags Allt-är-helt-normalt-hållning genom att låtsasstudera tunnelbanenätets vindlingar på skylten ovantför utgången. Samtidigt är jag som på helspänn, som en jaguar i ett träd. Alltså inte en jaguar som just har proppat i sig en hel onyxantilop och ligger och slöar i ett träd, utan en jaguar som inte har sett mat på flera veckor och som just har märkt att de små gnuerna har börjat våga närma sig vattenhålet precis under mitt träd, en sån jaguar står just nu alldeles still i tunnelbanan mellan Odenplan och S:t Eriksplan med en gubbe som knackar sig själv i pannan och mumlar: ”Du ska inte tänka sådär, det har jag sagt till dig, tänk inte så!”

Vad tänker han? Vad får han inte tänka? Hur han ska döda mig? Han försöker övertala sig själv att inte hugga mig med skruvmejseln han har innan för jackan eller nåt.

Men vadfan finns det inga kameror i tunnelbanan? De brukar ju alltid ha filmer som bevis när folk har klottrat, som den där NUG till exempel, eller vänta, han kanske filmade hela grejen själv, men ändå, jag kollar febrilt efter små små kameror uppe i tunnelbanetaket samtidigt som jag försiktigt börjar gå igen och försöker förflytta mig, utan att det märks mot den andra änden av tåget i stället, kanske kan man öppna dörren mellan vagnarna på något vis. Då börjar tåget röra sig med ett ryck, det åker, får upp hastigheten, vi närmar oss St Eriksplan i full fart, jag pustar inte ut, men jag börjar i alla fall andas igen.

DÅ. Stannar tåget och ljuset släcks, det blir alldeles kolmörkt, bara för en sekund, men ändå. Gubben har tystnat och slutat knacka sig själv i pannan och zoomat in på mig istället. Han står och håller sig i stången och glor helt ogenerat på mig. Jag tar ett kliv bakåt. Han tittar koncentrerat på mig. Ett till. Han tar ett steg närmare mig, jag backar, han tar ett steg, jag backar igen. Jag backar till slut allra längst bort i andra änden av tåget och famlar bakom ryggen med händerna på handtaget till dörren mellan vagnarna. Jag står med ryggen pressad mot dörren och ser hur gubben kommer allt närmare. Jag vänder mig om och rycker i handtaget. Låst. Jag är instängd i en stillastående sardinburk med sporadiskt slocknande belysning.

”Vad är svaret?” väser han.

Hans ansikte är bara några centimeter från mitt. Det kommer lite spott från hans mun, men jag vågar inte torka mig i ansiktet.

”Vad är svaret?” nu har han höjt rösten.

Vad ska jag svara? Herregud! Vad vill han att jag ska svara? Jag kan ju svara vad fan som helst, bara han blir nöjd. Är det nåt med Jesus som är svaret? Eller ska jag svara en siffra? En kemisk formel? Eller bara ett rungande JA! Men då kan jag ju ha svarat ja på att han ska hugga mig med skruvmejseln. ”Vad är svaret???”

”VAD ÄR SVARET SA JAG? ”

Jag stoppar ner handen i min väska, finns det någonting som jag kan försvara mig med? Nåt jag kan hota honom med? Lypsyl, enkronor, ett puder som läcker. Penna? Ja, han blir nog jätterädd om jag håller upp en kulspetspenna märkt Bokdagarna i Dalsland mot honom. Jag vispar febrilt vidare i handväskan, plåster, gamla kvitton, hårspänne. Jag får tag på min Åsa Larssonbok. Jag håller upp den mot honom.

– Här är svaret, säger jag, men det hörs ingenting.

Tåget startar med ett ryck, jag harklar mig och vrålar med tordönsstämma:

– HÄR ÄR SVARET! VARSÅGOD!

Gubben stirrar på mig med öppen mun. Jag ger gubben boken och vi glider in på St Eriksplans station och jag tar ett snabbt kliv ut på perrongen så fort dörrarna öppnas.

Jag tänker att jag egentligen borde säga till någon vakt eller nåt att det är en skrikgalning i tunnelbanan, men jag har ingen ork kvar, jag bara sjunker ner på en bänk och när tåget glider förbi, ser jag gubben, sitta helt normalt i tåget, läsandes Åsa Larssons nya bok.

avMartina Haag

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM