Solen skiner tack vare den svenska modellen

KOLUMNISTER

Jag blir allt mer påverkad av vädret. Det måste vara nåt med åldern. Som barn minns jag aldrig att kyla eller regn bekymrade mig. Vi badade i kvarndammen uppe vid bruket ända tills tänderna klapprade som kastanjetter och både läppar och naglar var illblå. På vintrarna lekte vi ute och gick inte in förrän handlederna förfrusit (för i skarven mellan jackan och vantarna kom det alltid in snö).

I dag avskyr jag kyla. Jag blir gråtfärdig och aggressiv av regn och kalla vindar. Gråa moln som ligger som en badmössa över landskapet i månader får mitt huvud att tryckas mot marken tills allting smakar jord.

Jag tycker att dåligt väder är förfärligt, på ett djupt mänskligt plan, och jag tror inte jag är ensam om min uppfattning. Uppriktigt sagt misstänker jag att antalet deprimerade svenskar ökar efter en sommar som den här. Hörni, landstingspolitiker, mer pengar till psykvården i höst, med hälsning från vädergudarna!

Så när FN bedömer människors levnadsvillkor och kommer fram till att Sverige är näst bäst i världen så misstänker jag genast att det inte är klimatet de mäter. Då hade vi legat ganska risigt till.

Förra fredagen släppte FN-organet UNDP just en sådan årlig rapport över mänsklighetens tillstånd.

I rapporten, som kallas "Human Development Report 2004" och finns att ladda ner från UNDP:s hemsida, finns alla kriterier för mätningen noggrant beskrivna. Vädret var inte en av variablerna, precis som jag misstänkte. I förordet till rapporten förklarar man att man mätt mänsklig utveckling, och all sådan "handlar framför allt om att låta människor leva det sorts liv de väljer - och utrusta dem med de verktyg och möjligheter som krävs för att göra dessa val."

FN har alltså undersökt utbildningsnivåer, jämställdhet, löneskillnader, konsumtions-

nivå, kulturell frihet, arbetsmarknadens villkor, miljöfrågor och våldsbrott.

Det är med andra ord sådant vi är bra på i Sverige, att ge människor möjlighet att själva forma sin tillvaro och sin framtid - och det gäller alltså alla människor, även de som avviker från normen, = vita, medelålders, hetero-sexuella män med bil och inkomst.

Barn, kvinnor, äldre, homosar, invandrare, handikappade - alla vi som utgör 80 procent av befolkningen men ändå behandlas som en försvinnande minoritet jämfört med mannen och hans bil - har i Sverige ändå en hyfsad chans att göra våra egna livsval.

Vi har möjlighet att ta vara på våra naturliga förutsättningar och göra det bästa av dem.

Jag tänker ofta på det: vilken tur jag har haft att födas just nu, och just i Sverige. Det har faktiskt aldrig funnits en bättre tid eller en bättre plats i världshistorien för en sådan som jag: arbetarflicka från glesbygd utan högre utbildning.

Tack vare samhällets toleranta, moraliska inställning fördömdes jag inte när jag fick barn som ung och ogift. Tvärtom, jag fick stöd och hjälp att arbeta och studera. Man tog vara på mig och min dotter, såg våra förutsättningar och lät oss växa (dottern, som blir 21 i höst, läser japanska vid Stockholms universitet).

När jag blev sjuk på 1990-

talet och så när tvingades bli förtidspensionär gick försäkringskassan in och stöttade mig med tekniska hjälpmedel, kommunen sanerade min bostad och jag blev frisk.

Den svenska modellen har förmodligen varit förutsättningen för att jag överhuvudtaget skulle lyckas med någonting alls.

Faktum är att jag i dag till och med har möjlighet att påverka vädret.

För ett par år sedan tillbringade jag nämligen tre sommarveckor med två barn i ett torp på landet med tretton plusgrader och oavbrutet störtregn utanför, och jag bestämde mig för att aldrig aldrig aldrig utsätta mig för något liknande igen.

Så i år har jag haft mellan 26 och 29 grader varje dag, inte ett enda moln på himlen, och blommor och grönska precis överallt.

Den svenska modellen har gjort det möjligt för mig att fly landet, när det behövs.

Liza Marklund