Varför sa ni inte att kulturmannen var en våldtäktsman?

Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Svenska Akademiens lokaler i Börshuset.
KOLUMNISTER

Under en veckas ledighet och relativ nedkoppling trillade jag av en slump in i diskussionen om Kulturmannen som rasade för ett par år sedan.

Det var en annan tid – det framstår alltmer som ett annat liv – då kulturdebatten hade utrymme att vara både arg och underhållande samtidigt.

Inläggen från kvinnor som under ett helt yrkes- och kärleksliv fått förhålla sig till mansplainers i manchesterkavaj framstår i dagens ljus som en småputtrig uppgörelse med en nästan rörande klyschig karaktär; självupptagen, omsusad och ständigt bekräftad av sin omgivning.

Vi som aldrig attraherats av Män Som Förklarar Konsten För Kvinnor log lite åt spaningarna. Tänkte samtidigt att Kulturmannen kanske inte var värd det mediala utrymmet. Att dessa kvinnor med fritt spelrum i spalterna borde ha avpolletterat honom redan på 1970-talet, istället för att gifta sig med honom och uppfostra hans barn. Att geniglorian sitter fast på Kulturmannens hjässa för att en outsinlig ström av beundrarinnor, äkta makor, musor och älskarinnor hela tiden har tankat hans ego fullt.
Till slut tynade debatten om Kulturmannen ut. Inget av värde hade hänt, annat än att några av landets bästa skribenter hade fått skriva av sig sin frustration. Inga positioner var hotade, ingen makt hade förflyttats. Kulturmannen själv borstade bort dammet från kavajslaget, rätade på ryggen och fortsatte segervisst promenaden fram i det privilegierade tillstånd som är förbehållet medelålders män med uppdrag inom de sköna konsterna.

Sen kom hösten 2017 och Kulturmannen dog. Han hann inte ens dra en sista suck.

Avslöjandet om filmmogulen Harvey Weinsteins leverne drog bort mattan för en världsomspännande tystnadskultur. I Sverige följde ursinniga upprop av skådespelerskor och sopraner, skakande bilder av män med makt som tafsat och ofredat, hotat och våldtagit. När Metoo-rörelsen drog in över världens mest finkulturella rum blottade den grova sexuella övergrepp ett andetag från Svenska Akademiens innersta kärna.

DN:s reportage med vittnesmål av en lång rad kvinnor som kommit i den så kallade Kulturprofilens väg visade på trakasserier som utförts inför öppen ridå, men inom ramen för den litterära parnassens tysta lojalitet.

På första parkett: De Aderton. (På raden just bakom: Deras goda minne.)

Vid sidan av den sektliknande sammanslutningen i Börshuset har en strid ström av Dramatenskådespelare, operapedagoger, filmregissörer och teaterledare avslöjats som misogyna tyranner och misstänkta förövare under hösten.

I backspegeln ser debatten om Kulturmannen, så som vi lärde känna honom för ett par år sedan, obegripligt bagatellartad ut. De skrävlande typerna med ett homosocialt hov av ryggdunkare ter sig oförargliga i ljuset av de riktiga rovdjuren.

Men det är möjligt att det finns en logik här. Kanske går det en linje mellan männen med ett omåttligt behov av att prata om sig själva och den senaste tidens avslöjanden om kulturellt uppburna sexualförbrytare.

Kanske var det detta som den furiösa debatten för ett par år sedan egentligen handlade om. Var tiden bara inte mogen att berätta att Kulturmannen var en våldtäktsman?


KUNGLIGT

I Svenska Akademiens stadgar står det att kungen ska hållas underrättad om viktiga händelser inom institutionen. Kung Carl XVI Gustaf har därför bett om att få träffa Svenska Akademien före utdelningen av Nobelpriset i litteratur på söndag för att prata om "den senaste tidens händelser”. Jag hade avstått en årslön för att få befinna mig i rummet när kungen tar Sveriges samlade intellektuella elit i örat och läxar upp dem i moralfrågor.

ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo