SJ, jiddra inte med en småbarnsmamma

Foto: Tor Johnsson / SvD / TT
KOLUMNISTER

Det är fyra år sedan jag reste med tåg plus bebis. Varje resa sedan 2013 har jag tittat på mammorna som kommer med sina barn och vagnar och packning och tänkt: Hur vågar de?

De snubblar genom vagnarna med ett barn på höften och ett barn i handen. Kommer de hinna? Har hon ombyte om allt redan är förbi? Tänk om ett av barnen blir åksjukt och ett vägrar somna? Tänk om mamman ska byta tåg, hur gör hon då?

Och hur i hela friden gör hon med vagnen?

För två veckor sedan skulle jag resa i jobbet och ta med mig min syster och min tre månader gamla bebis.

Att ha två extra händer med sig när man reser med en nästan nyfödd är som att slippa vara ensam i dödsögonblicket. Föreställer jag mig. Som att ha en het kopp kaffe när man vaknar på morgonen eller att inte ha det.

När vi ska kliva på vagnen längst fram i tågsetet kommer en man i uniform fram och säger att barnvagnar ska placeras i den sista vagnen.

”Men jag och min bebis ska ju sitta här?”

”Ja, men det handlar om säkerhet”

”Det finns plats för vagnen”, säger jag och pekar in i tåget, bakom sätena.

Det sunda i den här situationen hade varit att ge med sig. Han alltså. Man jiddrar inte med en småbarnsmamma som svettat outfiten blöt en kvart efter dusch. Hon som står där med sin packning och sin bebis och sin vagn och vill ha allting nära sig. Mamman vet att SJ inte lär ta ansvar för vagnen om den blir stulen på vägen. Hon vet att det inte går att genomföra ett byte i Alvesta med mindre än att hon har vagnen inom räckhåll.

Men mannen framhärdar. Och då lessnar mamman.

”Det här är ju för fan löjligt”, säger hon som är jag, och rasar in i tåget med barnvagn studsande och syster skamsen. 

”Skyll sig själv”, säger mannen och går därifrån.

Skyll sig själv kan du göra själv, tänker mamman.

Två dagar senare ska jag resa hem. Ensam med bebis.

Jag kommer tidigt in i tågvagnen men fastnar vid dörrarna och kan bara se på när vagnen fylls och så även utrymmet för väskor och barnvagnar.

En stationsvärd hoppar ombord och ropar ut i luften att alla måste flytta på sig. Sedan hoppar hon av. Hon kanske jobbar på hojtackord.

Jag blir stående där jag står, tills jag får syn på en annan mamma.

Hon har en son som heter Knut. Jag lämnar min bebis hos Knuts mamma medan jag stuvar undan väskor och julklappar på hatthyllan. Liggdelen lyckas jag trycka in bland stora resväskor. Men vagnsunderredet? Jag fäller ihop det och inom kort dyker en konduktör upp.

”Jag tänker låta dig ha vagnen här, men vid varje station måste du gå hit och flytta på den. Men du avgör själv hur du vill göra.”

”Finns det några alternativ?”

”Nej.”

Men det gör det.

Buss.


Besynnerligheter i juletid:
Ett ljudboksföretag gör reklam för sin produkt genom att visa en far som ligger bredvid sitt barn och lyssnar på en bok. Båda bär hörlurar. Fly mig en sax så att jag kan klippa av sladdarna. LÄS.

Självklarheter i juletid:
Sett i SvD: ”Ny studie: Kvinnor mer julstressade än männen” Ny? I tidningen i morgon: Bebisar är söta och kattungar är mjuka.

ARTIKELN HANDLAR OM

SJ