Lyckan – en hatt nachos i Madison Square Garden

KOLUMNISTER

Man får röka i taxin.

Kristofer och Peter skojar om att det är definitionen av the land of the free och jag lutar mig mot glipan i bilrutan med en Parliament mellan tumme och pekfinger och låter oktobersöt amerikansk luft grusa mina ögon. Någon ber chauffören att höja gangstarappen men han byter kanal och en klibbigt välvillig reklamröst tar över:

”Vi hjälper dig med pengar så att just du kan stämma vem du vill!”

Allt är till salu, alla har ett pris.

Det är den amerikanska drömmens outtalade motto och ett faktum som är lätt att både älska och hata men svårt att inte fascineras av.

Men mest av allt handlar den om lycka.

Jakten på lycka, ”the pursuit of happiness”, är till och med inskriven i den amerikanska självständighetsförklaringen.

Och alla försöker, på sitt sätt. Jag ser en basketmatch. Knicks mot några. Folk är mer intresserade av allt man kan äta. Nachoshattar med salsa i toppen. Läsk i badkar av papp.

I dörren in till ett halvhippt ställe i Meatpacking district sticker jag en skrynklig tjugodollarsedel i en näve stor som ett rabarberblad.

Vaktens leende är lyckligt när han stoppar pengarna i egen ficka och släpper in oss.

Myten om dollarn är den amerikanska drömmens allra vackraste lögn. En rad undersökningar har ju visat att vi, trots en rejäl ekonomisk tillväxt, inte har blivit särskilt mycket lyckligare sedan 50-talet.

Snarare tvärtom.

Men det är snart natt i New York, sexton grader i luften och man får röka i taxin. Vi promenerar sista biten. Jag är feberklar och tröjan klibbar mot bröstkorgen.

Uteliggarna utanför härbärget i Hells Kitchen spelar craps och dricker underklassölet Colt 45 i bruna papperspåsar.

Det är en väg, kanske två.

En tredje smyger sig fram ur mörkret, under keps och med stirriga ögon, och det är inte direkt första gången under den här veckan man hör:

”Kokain eller gräs?”

Alla har sina föreställningar om var lyckan finns och hur man tar sig dit.

Lyckan kan vara ett nytt kök från Marbodal. Lyckan kan vara en nachoshatt i Madison Square Garden.

Den amerikanska drömmen är mindre amerikansk än man kan tro. Jakten på lyckan står i både din och min självständighetsförklaring.

Och vid fyrtiofemte gatan försöker en svart man med gäll röst och handskriven pappskiva övertyga mig om att jag borde möta Jesus.

Jag lovar att tänka på saken.

ARTIKELN HANDLAR OM